Beröm
Beröm är något av det mest ångestframkallande som finns. Ivartfall för mig.
Kalla det en tjej-grej eller dåligt självförtroende om ni vill. Det är hursomhelst så det är, för mig.
Bra självbild är å andra sidan någonting som jag tyckte mig ha. Och i den ingår att jag inte är varken överdrivet spcial eller en bra försäljare på något som helst vis. Så när chefen ringde mig på jobbet idag för att säga att jag är jättebra på mitt jobb och har enorma potential samt undrade ifall jag kunde stanna hos dem längre för hennes plan var att promota mig till level 3 direkt istället för level 2 i slutet av veckan, blev reaktionen för mig ångest.
Naturligtvis får man lite hybris och tänker att man klarar av allt och att livet bara kommer att bli en segermarch. Kanske kan man börja slappa lite, om man nu är så bra och de tycker så mycket om en? Men detta är trots allt London, och en aveskedan är aldrig mer än en dag bort.
Men ångest, som sagt. Det känns som at de ljuger för mig. Det stämmer ju inte, och då kan de faktiskt inte bara säga så! Eller har jag så fel om mig själv? Och tänk ifall det jag gör nu är rätt, tänk om jag helt plötsligt börjar göra helt fel?
Jamena, eftersom jag tycjer att jag gör fel hela tiden (så måste det ju vara eftersom jag inte kan det jag håller på att försöka göra) och det tydligen anses vara rätt, då kan jag ju absolut inte ha någon aning om vad det handlar om?
Slutsatsen blir då densamma; jag kan inte. Och de säger att jag kan. Hur skall man då veta vad som egentligen är rätt?
Så, ångest pga. någon av följande anledningar:
1. De ljuger
2. Min självuppfattning och verkligheten skevar (=felaktig självuppfattning deluxe vilket i sig är ångestframkallande bara det)
3. Oförtjänt beröm. Den värsta av alla. De vet inte vad de pratar om och därför ger de mig beröm för någonting jag inte borde få beröm för, och det faktum att jag i någon del av verkligheten faktiskt tar åt mig lite för mig till en dålig människa.
Men, naturligtvis, läser man igenom detta och tittar på det igen krävs det ju inte så mycket mer än psykologi A för att förstå vad det handlar om. KBT igen, nästa?
Om det är någon som läser denna blogg som faktiskt bryr sig om vad som händer i verkliga London, utanför mina personliga tankar och egocentrism, så kommer inom en snar framtid ett lagom långt inlägg om hårmodellande, Camden och förvirrande människor man möter på vägen. Men ikväll har jag redan pratat om allt med extramamman Anna-Karin och har ingen mer motivation.
Godkväll.
Kalla det en tjej-grej eller dåligt självförtroende om ni vill. Det är hursomhelst så det är, för mig.
Bra självbild är å andra sidan någonting som jag tyckte mig ha. Och i den ingår att jag inte är varken överdrivet spcial eller en bra försäljare på något som helst vis. Så när chefen ringde mig på jobbet idag för att säga att jag är jättebra på mitt jobb och har enorma potential samt undrade ifall jag kunde stanna hos dem längre för hennes plan var att promota mig till level 3 direkt istället för level 2 i slutet av veckan, blev reaktionen för mig ångest.
Naturligtvis får man lite hybris och tänker att man klarar av allt och att livet bara kommer att bli en segermarch. Kanske kan man börja slappa lite, om man nu är så bra och de tycker så mycket om en? Men detta är trots allt London, och en aveskedan är aldrig mer än en dag bort.
Men ångest, som sagt. Det känns som at de ljuger för mig. Det stämmer ju inte, och då kan de faktiskt inte bara säga så! Eller har jag så fel om mig själv? Och tänk ifall det jag gör nu är rätt, tänk om jag helt plötsligt börjar göra helt fel?
Jamena, eftersom jag tycjer att jag gör fel hela tiden (så måste det ju vara eftersom jag inte kan det jag håller på att försöka göra) och det tydligen anses vara rätt, då kan jag ju absolut inte ha någon aning om vad det handlar om?
Slutsatsen blir då densamma; jag kan inte. Och de säger att jag kan. Hur skall man då veta vad som egentligen är rätt?
Så, ångest pga. någon av följande anledningar:
1. De ljuger
2. Min självuppfattning och verkligheten skevar (=felaktig självuppfattning deluxe vilket i sig är ångestframkallande bara det)
3. Oförtjänt beröm. Den värsta av alla. De vet inte vad de pratar om och därför ger de mig beröm för någonting jag inte borde få beröm för, och det faktum att jag i någon del av verkligheten faktiskt tar åt mig lite för mig till en dålig människa.
Men, naturligtvis, läser man igenom detta och tittar på det igen krävs det ju inte så mycket mer än psykologi A för att förstå vad det handlar om. KBT igen, nästa?
Om det är någon som läser denna blogg som faktiskt bryr sig om vad som händer i verkliga London, utanför mina personliga tankar och egocentrism, så kommer inom en snar framtid ett lagom långt inlägg om hårmodellande, Camden och förvirrande människor man möter på vägen. Men ikväll har jag redan pratat om allt med extramamman Anna-Karin och har ingen mer motivation.
Godkväll.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Jag läser!
Du skriver underbart! (inte oförtjänt)
(Ingen fattar ju vad jag säger numera men jag tror det är resten av världen som har börjat spåra lite. )
Trackback
