De partir est de mourir un peu, et de venir est de renaître
hej, jag saknar dig ibland jätteofta lite väldigt mycket.
London kiss goodbye
Klockan 13.10 den 31 mars 2009 lämnade mitt plan London. Jag vet inte exakt när jag kom hit eller när allting började kännas fel, men jag vet att beslutet att åka kom på torsdagen den 19 mars.
Jag vet inte exakt när jag började gråta varje dag, när en lunchcigg blev två eller precis i vilket ögonblick det ohållbara livet förlorade sin charm.
I Sverige säger de att åka hem är det enda rätta, i London förstår de igenting. Men det enda jag vet är att det är det enda nödvändiga.
Melodramatiska ord som jag skrev på min sista lunchrast, sista dagen nere vid Camden Lock. Har lämnat London och varit hemma i Sverige i 6 dagar precis. Bulan i bakhuvudet och det blåa ögat har så sakterliga försvunnit. Tanden blev lagad på 10 min och jag bara hoppas att återbesöket idag inte tillför något otrevligt. Men handleden, knäna och feberförkylningen håller mig på stadiga 15 medeciner per dag. Det som bekymrar mig är inte det utan att jag fortfarande inte kan stå ut med tystnaden. När de andra kommer hem om dagarna står antingen både tv, radio och dator igång eller så ligger jag i sängen med hörlurarna i. Blir det någon gång tyst dånar det i öronen så att huvudet sprängs. Men senaste dagarna har jag märkt att det har tystnat något. Så det blir nog bra det med.
Den sociala karantänen varar en dag till. Var rätt att det skulle bli så att jag skulle behöva tvinga mig att ta kontakt med världen igen och det är väldigt skönt att känna att det snarare varit så att jag fått tvinga mig att hålla tysta veckan intakt. På det hela taget mår jag betydligt bättre än jag trodde i mitt lilla huvud. Trodde den totala utmattningen och förvirringen skulle hålla i sig även här, men icke. Livet går vidare.
Det tråkiga är dock att London känns så avlägset. Som en konstig dröm jag hade medans jag egentligen sysslade med någonting annat. Mycket underligt, för jag sakna det fortfarande.
Men det vore lögn att säga att jag trivs väldigt bra med alla saknade hur-och hårvårdsprodukter, ett välstädat kök där kylen är fylld av matvatror att laga riktiga maträtter av och där allting har sin plats samt att befinna mig på begripligt avstånd från det mesta man kan behöva.
Här borde inlägget avslutas med några väl valda ord om allt London gett mig och en träffande sammanfattning av allt som hände. Men det kommer inte att ske. Inte idag. Tvärtom tror jag bloggen får ligga på is tills Island.
Hare gött!
Jag vet inte exakt när jag började gråta varje dag, när en lunchcigg blev två eller precis i vilket ögonblick det ohållbara livet förlorade sin charm.
I Sverige säger de att åka hem är det enda rätta, i London förstår de igenting. Men det enda jag vet är att det är det enda nödvändiga.
Melodramatiska ord som jag skrev på min sista lunchrast, sista dagen nere vid Camden Lock. Har lämnat London och varit hemma i Sverige i 6 dagar precis. Bulan i bakhuvudet och det blåa ögat har så sakterliga försvunnit. Tanden blev lagad på 10 min och jag bara hoppas att återbesöket idag inte tillför något otrevligt. Men handleden, knäna och feberförkylningen håller mig på stadiga 15 medeciner per dag. Det som bekymrar mig är inte det utan att jag fortfarande inte kan stå ut med tystnaden. När de andra kommer hem om dagarna står antingen både tv, radio och dator igång eller så ligger jag i sängen med hörlurarna i. Blir det någon gång tyst dånar det i öronen så att huvudet sprängs. Men senaste dagarna har jag märkt att det har tystnat något. Så det blir nog bra det med.
Den sociala karantänen varar en dag till. Var rätt att det skulle bli så att jag skulle behöva tvinga mig att ta kontakt med världen igen och det är väldigt skönt att känna att det snarare varit så att jag fått tvinga mig att hålla tysta veckan intakt. På det hela taget mår jag betydligt bättre än jag trodde i mitt lilla huvud. Trodde den totala utmattningen och förvirringen skulle hålla i sig även här, men icke. Livet går vidare.
Det tråkiga är dock att London känns så avlägset. Som en konstig dröm jag hade medans jag egentligen sysslade med någonting annat. Mycket underligt, för jag sakna det fortfarande.
Men det vore lögn att säga att jag trivs väldigt bra med alla saknade hur-och hårvårdsprodukter, ett välstädat kök där kylen är fylld av matvatror att laga riktiga maträtter av och där allting har sin plats samt att befinna mig på begripligt avstånd från det mesta man kan behöva.
Här borde inlägget avslutas med några väl valda ord om allt London gett mig och en träffande sammanfattning av allt som hände. Men det kommer inte att ske. Inte idag. Tvärtom tror jag bloggen får ligga på is tills Island.
Hare gött!
Even Mona Lisa is falling apart
Idag vaknade jag med ett igensvullet öga, sår i ansiktet, en bit av en tand borta och händer som fortfarande blödde tillsammans med knäna. Alla tusen blåmärken behöver väl knappast nämnas. Har ni gjort det någon gång? Det är inte lika coolt som det låter.
På ett sätt önskar jag att ögat sullnat av att någon slagit mig och att knogarna skrubbats när jag slagit tillbaka. (i den coolare verisionen av mitt liv är det också så det är). Jag önskar att såret på handflatan skall sluta blöda. Jag önskar att jag insett innan jag hällde i skum i badet att knäna också slagits sönder. Jag önskar och hoppas att tanden går att laga.
Av någon konstig anledning har jag betett mig som om jag verkligen har blivit slagen av en hemsk man hela dagen. Skämts och inbillat mig att alla tittat konstigt på mitt såriga öga, tittat nervöst ned i marken och skakat konstant.
Japp, ni gissade rätt. Det var en FET utekväll igår. Och eftersom Malin berättade att jag faktiskt glatt anonserat vid ett tillfälle under kvällen att jag varit ute och slagits med en man så kan ju delar av mitt liv faktiskt vara lite coolt ibland. Men det mesta tillkom nog på annat vis.
Hursomhelst, gårdagen spenderade jag på Portobello Road i solen tillsammans med miljoner andra turister. Mina pengar höll mig sällskap under första delen av dagen, men de försvann snabbt. Efter 2 t-tröjor, 2 väskor, thé, örhängen, kortlek och en scarf senare begav jag mig mot Harrods. Blev dock stoppad av krånglande bussar och en åsk-hagel skur. Den gjorde mig å andra sidan lite glad, hade gått runt och mått så himla dåligt hela dagen, utöver bakfyllan lixom. Trött, noll beslutfattandeförmåga, hungrig/illamående, snurrig, balans-lös och ni vet den där otrevliga känslan av att man inte bara befinner sig någon meter bort från vekligheten utan någon jävel dessutom hängt för ett väldigt otrasparent skynke emellan. Det släppte hursomhelst med åskan och då drog jag till Primark för lite glädjeshopping. Ett skärp, jeans, kajal, strumpbyxor och underkläder blev fångsten där.
Sedan hem, snabb middag och så till Picadilly cirkus med Emmy för att titta på Earth Hour-nedsläckningen. Inte så slående som det kunde vart, men jaja. Förfest hos och med Malin sedan till Old Street. Kvällen slutade på Ma&Ma's landlords pub där det var en privatfest. Inga närmare detaljer ges, eftersom jag helt enkelt inte kommer ihåg så mycket mer än ett skvatt. Föll hursomhelst plakat på flera sätt på vägen hem har jag fått berättat för mig idag men annars hade vi jävligt kul och skrattade som aldrig förr. Hemma var vi dock inte förrens vid 7.30 imorse.
Btw så var vi ute i fredags också. Jag och Emilie mötte Emmy i Camden för öl på Underworld och sedan klubben "Pump up the volume" på World's End. Gameldags dansmusik och sexig bartender var trevligt men framförallt var det sjukt kul att dansa och festa med Emilie. Dessutom var vi kloka nog att gå hem redan vid 2. Lagom, fint och bra.
Godernatter
På ett sätt önskar jag att ögat sullnat av att någon slagit mig och att knogarna skrubbats när jag slagit tillbaka. (i den coolare verisionen av mitt liv är det också så det är). Jag önskar att såret på handflatan skall sluta blöda. Jag önskar att jag insett innan jag hällde i skum i badet att knäna också slagits sönder. Jag önskar och hoppas att tanden går att laga.
Av någon konstig anledning har jag betett mig som om jag verkligen har blivit slagen av en hemsk man hela dagen. Skämts och inbillat mig att alla tittat konstigt på mitt såriga öga, tittat nervöst ned i marken och skakat konstant.
Japp, ni gissade rätt. Det var en FET utekväll igår. Och eftersom Malin berättade att jag faktiskt glatt anonserat vid ett tillfälle under kvällen att jag varit ute och slagits med en man så kan ju delar av mitt liv faktiskt vara lite coolt ibland. Men det mesta tillkom nog på annat vis.
Hursomhelst, gårdagen spenderade jag på Portobello Road i solen tillsammans med miljoner andra turister. Mina pengar höll mig sällskap under första delen av dagen, men de försvann snabbt. Efter 2 t-tröjor, 2 väskor, thé, örhängen, kortlek och en scarf senare begav jag mig mot Harrods. Blev dock stoppad av krånglande bussar och en åsk-hagel skur. Den gjorde mig å andra sidan lite glad, hade gått runt och mått så himla dåligt hela dagen, utöver bakfyllan lixom. Trött, noll beslutfattandeförmåga, hungrig/illamående, snurrig, balans-lös och ni vet den där otrevliga känslan av att man inte bara befinner sig någon meter bort från vekligheten utan någon jävel dessutom hängt för ett väldigt otrasparent skynke emellan. Det släppte hursomhelst med åskan och då drog jag till Primark för lite glädjeshopping. Ett skärp, jeans, kajal, strumpbyxor och underkläder blev fångsten där.
Sedan hem, snabb middag och så till Picadilly cirkus med Emmy för att titta på Earth Hour-nedsläckningen. Inte så slående som det kunde vart, men jaja. Förfest hos och med Malin sedan till Old Street. Kvällen slutade på Ma&Ma's landlords pub där det var en privatfest. Inga närmare detaljer ges, eftersom jag helt enkelt inte kommer ihåg så mycket mer än ett skvatt. Föll hursomhelst plakat på flera sätt på vägen hem har jag fått berättat för mig idag men annars hade vi jävligt kul och skrattade som aldrig förr. Hemma var vi dock inte förrens vid 7.30 imorse.
Btw så var vi ute i fredags också. Jag och Emilie mötte Emmy i Camden för öl på Underworld och sedan klubben "Pump up the volume" på World's End. Gameldags dansmusik och sexig bartender var trevligt men framförallt var det sjukt kul att dansa och festa med Emilie. Dessutom var vi kloka nog att gå hem redan vid 2. Lagom, fint och bra.
Godernatter
Come not when I am dead
I morse vaknade jag och vill bara dö/trodde att jag faktiskt var död. Har hört att sådant händer folk, men oavsett hur bakis/sjuk/deppig jag någonsin varit så har det aldrig hänt förut. Det galnaste är ändå att nu, 3 mackor och oändliga glas citronvatten senare, är jag gladare och piggare än på jättelänge. Vilken morgon.
I förrgår var jag och Emmy på Imperial War Museum. Stort och intressant och häftigt. Tittade först på Children's war utställningen, väldigt slående och förfärligt. Men en väldigt snygg museiarbetare som sprang omkring gjorde faktiskt saken lite lättare. Holocaust utställningen handlade väldigt mycket om Ypres, där vi var med sam c förra vintern så jag mådde mest illa. En konstutställning om upptäckten av Belsen hade lite samma effekt, men lite intressant var att den bestod av verk från 3 olika perspektiv. En soldat med teckningsintresse, en utsänd nyhetsperson och en riktig konstnär. Sedan fanns det en "Bliztkrieg expreience" på undervåningen, herregud trodde jag skulle garva ihjäl mig! Först fick vi sitta i ett litet rum och lyssna på en mycket engelsk röst som försökte berätta någonting medans olika lampor släktes och tändes och det small lite här och var. På grund av den väldigt engelska engelskan förstod man inte riktigt vad han sa eller vad som hände. Så helt plötsligt ryckte alla bänkar till och så blev det svart. Tills en väldigt vänlig, väldigt engelsk man kom och sa "This way please" och så fick vi gå på en liten vandring i en miniatyrstad efter bombanfallen medans en liten radioteater som vi inte heller förstod någonting av spelades upp i bakgrunden. den väldigt vänliga, väldigt engelska mannen följde efter oss och fortsatte med sitt "This way please" och "Looking in that direction would be good right now,please" medans olika lampor släktes och tändes. Hilarious.
Hursomhelst mådde min förkylning väldigt mycket bättre och jag väldigt mycket sämre efter äventyret så jag och choklad åkte hem till Finsbury och tittade på "Varg".
Igår låg jag i lodrät position hela dagen och tyckte gräsligt synd om mig själv. Och på kvällen hade vi barnkalas med kakor och cider. Tanken var utgång efterråt men sömnen tog överhand för min del, så jag gick till sängen medans de andra gick till kebaben.
Då jag som sagt mår nåorlundasånär bättre tänkte jag mig till Tower Bridge och shopping i centrum innan det är dax för löneuthämtning och mitt sista måste på denna resa ikväll.
I förrgår var jag och Emmy på Imperial War Museum. Stort och intressant och häftigt. Tittade först på Children's war utställningen, väldigt slående och förfärligt. Men en väldigt snygg museiarbetare som sprang omkring gjorde faktiskt saken lite lättare. Holocaust utställningen handlade väldigt mycket om Ypres, där vi var med sam c förra vintern så jag mådde mest illa. En konstutställning om upptäckten av Belsen hade lite samma effekt, men lite intressant var att den bestod av verk från 3 olika perspektiv. En soldat med teckningsintresse, en utsänd nyhetsperson och en riktig konstnär. Sedan fanns det en "Bliztkrieg expreience" på undervåningen, herregud trodde jag skulle garva ihjäl mig! Först fick vi sitta i ett litet rum och lyssna på en mycket engelsk röst som försökte berätta någonting medans olika lampor släktes och tändes och det small lite här och var. På grund av den väldigt engelska engelskan förstod man inte riktigt vad han sa eller vad som hände. Så helt plötsligt ryckte alla bänkar till och så blev det svart. Tills en väldigt vänlig, väldigt engelsk man kom och sa "This way please" och så fick vi gå på en liten vandring i en miniatyrstad efter bombanfallen medans en liten radioteater som vi inte heller förstod någonting av spelades upp i bakgrunden. den väldigt vänliga, väldigt engelska mannen följde efter oss och fortsatte med sitt "This way please" och "Looking in that direction would be good right now,please" medans olika lampor släktes och tändes. Hilarious.
Hursomhelst mådde min förkylning väldigt mycket bättre och jag väldigt mycket sämre efter äventyret så jag och choklad åkte hem till Finsbury och tittade på "Varg".
Igår låg jag i lodrät position hela dagen och tyckte gräsligt synd om mig själv. Och på kvällen hade vi barnkalas med kakor och cider. Tanken var utgång efterråt men sömnen tog överhand för min del, så jag gick till sängen medans de andra gick till kebaben.
Då jag som sagt mår nåorlundasånär bättre tänkte jag mig till Tower Bridge och shopping i centrum innan det är dax för löneuthämtning och mitt sista måste på denna resa ikväll.
everything is going wrong but we're so happy
Från söndag 22 mars:
Min sista dag på jobbet och allting är som vanligt. Jag står utanför affären med min morgoncigg och take-away kaffet från Starbucks, väntar på att den som har nycklar skall komma. Det enda ovanliga är att jag kom iväg i god tid imorse, till och med tidigare än vad som behövs. Kanske skakar händerna lite mer än vanligt av nikotinet, eller kanske är det kaffet.
Solen skiner och jag är glad att vår affär ligger på den sidan av gatan som har morgonsol.
Blir fotad av några morgonpigga turister och får ett godmorgon av grannaffärskollegan. Börjar precis bli hemma i Camden när jag är på väg att lämna det.
Nu har min sista dag på Jolie Moi tagit slut. Och det känns ingenting. Var med Moa i 11 B hela dagen och spenderade första 8 h med att göra absolut ingenting, göra Moa irriterad (men jag tycker inte om henne så det gör ingenting) och tråka ut mig själv. Sista halvtimmen kom jag på att jag kunde ta fram nya örhängen och hade då jätteroligt. Sedan kom Moa på att jag var tvungen att displaya ett gäng kläder innan stängning, vilket var 5 minuter senare. Det gick ju inte och dessutom var jag tvungen att stanna och hjälpa henne att stänga. Stämpla, fylla i schemat på 247:an och få provisionspengar och klockan blev vips 19.30, timman senare än jag egentligen slutade. Börjar precis lära min hållplatserna på hemvägen utantill ordentligt, denna sista gång jag åker den.
Idag:
En annan som hade sista dagen på jobbet igår var Anthony från Emmys arbete. Så avfirning av honom igår och imorse vaknar jag innan arbetande kvinnorna Em&Em's väckarklockor, vid 7. Sedvanlig grötfrukost (japp, tom efter utekvällar) och morgoncigg med Emmy i vardagsrummet sedan begav jag mig till Sainsburys i Angel för storhandling. Hittade till min stora glädje lösgodis som blev räddningen på bussen hem.
När jag senare på eftermiddagen begav mig till British Museum regnade det för första gången på riktigt länge. Det passade mig dock bra då jag precis innan bokat biljett till Sverige. Humöret var dåledes lite lågt, något som inte ens Quentin Tarantino's True Romance kunde hjälpa. Förövrigt en av de bästa filmerna på länge.
British museum visade sig befinna sig på enbart 30 min avstånd från vårat hem. Lite pinsamt att man inte varit där tidigare. Väl inne spenderades en lång och intensiv stund hos mumierna. Det mest fashinerande var nog att det faktiskt var riktiga sklett som låg där i montrarna precis framför näsan på en. Övriga egyptiska saker, The intime portrait, kulturskillnader i Tibet, en snabb tur till Mesopotamien och sedan hem till Europa. En klockutställning hans med innan temautställningen om mynt. Där lärde jag mig att Sverige varit ledande kopparexportör i Europa under en tid, att vi haft fyrkantiga mynt och var först med att använda papperssedlar. Första kreditkortet kom 1951. Sedan var jag alldeles uttöttad och ville bara hem. Men i presentshopen insåg jag att jag glömt Rosett-stenen. Tillbaka in igen, men det var det värt. Den var troligt fashinerande och betydelsefull. Dock var British Museum precis ett sådant prestationsångest-uttråkande museum jag var så glad att Tate inte var. Å andra sidan gav alla viktiga gamla föremål och historier om nu döda människor välbehövlig insikt i all "hinna gjort allt och kunna blicka tillbaka på mitt liv när jag är 20"-ångest. Man ska hinna allt. Det coolaste, bästa, häftigaste. Man ska alltid ha så förbannat roligt och aldrig göra misstag och behva gå tillbaka. My ass. Man behöver inte alls var duktig hela tiden. Mycket avslappnande i slutändan. Jag kommer at bli musei-nörd.
I bussen på väg hem lyser solen på en fräsh, nyduschad värld. Köpte de där korten man skall skicka till hela släkten, bra nu när man precis skall åka hem.
Min sista dag på jobbet och allting är som vanligt. Jag står utanför affären med min morgoncigg och take-away kaffet från Starbucks, väntar på att den som har nycklar skall komma. Det enda ovanliga är att jag kom iväg i god tid imorse, till och med tidigare än vad som behövs. Kanske skakar händerna lite mer än vanligt av nikotinet, eller kanske är det kaffet.
Solen skiner och jag är glad att vår affär ligger på den sidan av gatan som har morgonsol.
Blir fotad av några morgonpigga turister och får ett godmorgon av grannaffärskollegan. Börjar precis bli hemma i Camden när jag är på väg att lämna det.
Nu har min sista dag på Jolie Moi tagit slut. Och det känns ingenting. Var med Moa i 11 B hela dagen och spenderade första 8 h med att göra absolut ingenting, göra Moa irriterad (men jag tycker inte om henne så det gör ingenting) och tråka ut mig själv. Sista halvtimmen kom jag på att jag kunde ta fram nya örhängen och hade då jätteroligt. Sedan kom Moa på att jag var tvungen att displaya ett gäng kläder innan stängning, vilket var 5 minuter senare. Det gick ju inte och dessutom var jag tvungen att stanna och hjälpa henne att stänga. Stämpla, fylla i schemat på 247:an och få provisionspengar och klockan blev vips 19.30, timman senare än jag egentligen slutade. Börjar precis lära min hållplatserna på hemvägen utantill ordentligt, denna sista gång jag åker den.
Idag:
En annan som hade sista dagen på jobbet igår var Anthony från Emmys arbete. Så avfirning av honom igår och imorse vaknar jag innan arbetande kvinnorna Em&Em's väckarklockor, vid 7. Sedvanlig grötfrukost (japp, tom efter utekvällar) och morgoncigg med Emmy i vardagsrummet sedan begav jag mig till Sainsburys i Angel för storhandling. Hittade till min stora glädje lösgodis som blev räddningen på bussen hem.
När jag senare på eftermiddagen begav mig till British Museum regnade det för första gången på riktigt länge. Det passade mig dock bra då jag precis innan bokat biljett till Sverige. Humöret var dåledes lite lågt, något som inte ens Quentin Tarantino's True Romance kunde hjälpa. Förövrigt en av de bästa filmerna på länge.
British museum visade sig befinna sig på enbart 30 min avstånd från vårat hem. Lite pinsamt att man inte varit där tidigare. Väl inne spenderades en lång och intensiv stund hos mumierna. Det mest fashinerande var nog att det faktiskt var riktiga sklett som låg där i montrarna precis framför näsan på en. Övriga egyptiska saker, The intime portrait, kulturskillnader i Tibet, en snabb tur till Mesopotamien och sedan hem till Europa. En klockutställning hans med innan temautställningen om mynt. Där lärde jag mig att Sverige varit ledande kopparexportör i Europa under en tid, att vi haft fyrkantiga mynt och var först med att använda papperssedlar. Första kreditkortet kom 1951. Sedan var jag alldeles uttöttad och ville bara hem. Men i presentshopen insåg jag att jag glömt Rosett-stenen. Tillbaka in igen, men det var det värt. Den var troligt fashinerande och betydelsefull. Dock var British Museum precis ett sådant prestationsångest-uttråkande museum jag var så glad att Tate inte var. Å andra sidan gav alla viktiga gamla föremål och historier om nu döda människor välbehövlig insikt i all "hinna gjort allt och kunna blicka tillbaka på mitt liv när jag är 20"-ångest. Man ska hinna allt. Det coolaste, bästa, häftigaste. Man ska alltid ha så förbannat roligt och aldrig göra misstag och behva gå tillbaka. My ass. Man behöver inte alls var duktig hela tiden. Mycket avslappnande i slutändan. Jag kommer at bli musei-nörd.
I bussen på väg hem lyser solen på en fräsh, nyduschad värld. Köpte de där korten man skall skicka till hela släkten, bra nu när man precis skall åka hem.
Never mind who moved the cheese - ask youself why you were looking for cheese in the first place
Vardagen lullar på i London med mycket arbete, fina vårdagar och en och annan utekväll. På väg till jobbet mötte jag en polis som inte kunde gå rakt utan stötte sig mot väggen, mumlade och dreglade för sig själv. Finns en anledning att inte lita på sådanna, det har jag alltid känt på mig. Min kära arbetskamrat Agathe gav mig en minicupcake på jobbet och dagarna efter kom Magali med stora triple chocolate-muffins (chokladmuffins med chokladbitar och vit chokladsmet) från Starbucks till alla på morgonen. En 40-årig punkare med neonplastband i sina tuppkamdreads och jag går samma väg till jobbet och brukar le mot varandra när vi möts i Camden. För några dagar sedan kom Karolina förbi på min lunch, vi satte oss vid vattnet i t-tröjor och det var trevligt med sällskap. På jobbet har jag fått löneförhöjning till 4,80 + 5% provision på dagens total. I tisdags var det St Patricks day. Jag, Malin, Maja, Emmy, Emilie, Emmys arbetskamrat Anthony och Majas vän Adam möttes upp på Maja och Malins flatshare Beckhams krog. Testade irish Guiness och vi hade trevligt. Sedan gick vi vidare med några andra svenskar och jag somnade i Maja och Malins kalla vardagsrum. Onsdagsfrukosten med färskt bröd och apelsiner var ypperlig uppladdning för en dag i med M&S picknick i Green Park, vaktombyte vid Buckingham palace och Hyde Park. Sedan träffade vi Emmy på en after work på Hard Rock Café. Senare på kvällen sågs vi i Camden för en öl, egentligen skulle vi gå ut men vi tog en lugn kväll och åkte hem. Hemma fyllde Julia 20 så vi satt och whiskeyade till 5. Brutalt dålig idé. Torsdagen blev tvätt och städ och lugn och ro. Igårkväll var vi ute igen, jag, Malin, Maja och Erik. Egentligen skulle vi ut och dricka men öl på en cool retro-bar vid Old Street var inte helt fel det heller =) Pigg och glad i solen idag skall kika på Madame Tussauds och Tower Bridge.
Volià lägetsrapport, hört att det är kallt men våren är påväg i Sverige.
Volià lägetsrapport, hört att det är kallt men våren är påväg i Sverige.
Most people look like monsters when they wake up, but you don't looka like a monster, you look kind of good
Fint citat från mannen jag sov hos (hos inte med) efter utekväll i Camden för några dagar sedan. Allmänt trevlig kväll med Malin och Maja på Dublin Castle och några andra random ställen. Kvällen innhöll bland mycket annat ett mycket pinsamt krogslagsmål. Vi satt bredvid en mycket otrevlig man inne på Dubling Castle och lämnade en lapp som det stock "Fuck you" på som avkedspresent till denne när vi skulle gå, Jag hamnade lite före de andra och gick ensam ut genom dörren. då kom den otrevlige mannen farandes och slog med all kraft pappret på käften på mig, varvid jag vänder mig om för att slå tillbaka naturligtvis. Träffade bara bakhuvudet på karln utan någon vidare kraft, men aset lyckas naturligtvis drämma huvudet i väggen och ramla på marken. Tur att vakterna var snälla och inte brydde sig.
Har testat på att vara bakis på jobbet också. Igår närmare bestämt. Kvällen innan var vi ute i Covent Garden med ett gäng från Emmys jobb, hade lovat mig själv att vara hemma till 12. Alltså 2. Dessutom vällde Emmy hem med ett gäng folk vid 5. Tur i oturen att Emilie inte var hemma (saknar henne dock alldels förskräckligt), 4 pers i ett rum för 2 är annars inte nådigt. Hursomhelst var dagen efter jobbig utöver dess gränser. Var i den lilla affären i Stable Market, vilket annars brukar vara trevligt. Men inte med världens otrevligaste kollega, Maria, och dessutom det faktum att hela jävla världen verkade befinna sig i Camden just då. Var tillräckligt trött och sluddrig för att ett par svenska tjejer inte skulle förstå vad jag sa när jag pratade svenska med dem (idag var det däremot några fransoser som trodde jag var fransk på riktigt när jag pratade franska med dem, vad är det som händer med världen?)
Men även om hela världen befann sig där igår så kom de tillbaka i dag, och de tog med sig sina vänner. Tror fasiken aldrig jag sett så många människor i mitt liv. Så min lilla ½ timmes eftermiddagsrast fick spenderas i 15 min i kö på Starbucks (blev utskrattad av en punkare när jag började argumentera när jag fick en stor kaffe istället för en liten, han trodde inte jag frstod vad som sades, taskigt!) och sedan leta galet länge efter minsta lilla stället att sitta och vila fötterna på. Annars en ganska ointressant dag. Det intressantaste som hände var att min chef försökte hävda att hon och jag var samma person. Nej tack, hon är min helgalna, shizofrena chef och jag är antagligen hennes sämsta anställda någonsin, bara det att hon inte insett det än. Sluta leka och kom till min verklighet nu!
Godnatt
Har testat på att vara bakis på jobbet också. Igår närmare bestämt. Kvällen innan var vi ute i Covent Garden med ett gäng från Emmys jobb, hade lovat mig själv att vara hemma till 12. Alltså 2. Dessutom vällde Emmy hem med ett gäng folk vid 5. Tur i oturen att Emilie inte var hemma (saknar henne dock alldels förskräckligt), 4 pers i ett rum för 2 är annars inte nådigt. Hursomhelst var dagen efter jobbig utöver dess gränser. Var i den lilla affären i Stable Market, vilket annars brukar vara trevligt. Men inte med världens otrevligaste kollega, Maria, och dessutom det faktum att hela jävla världen verkade befinna sig i Camden just då. Var tillräckligt trött och sluddrig för att ett par svenska tjejer inte skulle förstå vad jag sa när jag pratade svenska med dem (idag var det däremot några fransoser som trodde jag var fransk på riktigt när jag pratade franska med dem, vad är det som händer med världen?)
Men även om hela världen befann sig där igår så kom de tillbaka i dag, och de tog med sig sina vänner. Tror fasiken aldrig jag sett så många människor i mitt liv. Så min lilla ½ timmes eftermiddagsrast fick spenderas i 15 min i kö på Starbucks (blev utskrattad av en punkare när jag började argumentera när jag fick en stor kaffe istället för en liten, han trodde inte jag frstod vad som sades, taskigt!) och sedan leta galet länge efter minsta lilla stället att sitta och vila fötterna på. Annars en ganska ointressant dag. Det intressantaste som hände var att min chef försökte hävda att hon och jag var samma person. Nej tack, hon är min helgalna, shizofrena chef och jag är antagligen hennes sämsta anställda någonsin, bara det att hon inte insett det än. Sluta leka och kom till min verklighet nu!
Godnatt
Life is something that happens when you can't get to sleep.
Jag fick slut på sovpiller några dagar innan första lönen. Så mycket liv blev det. Och det jag gör när jag lever är åka buss och skriva, tydligen. Men ni kan vara lugna, lönen kom och min splitter nya Kalms funkar finefine. Så bloggen blir snart hanterbar igen.
Från 11 mars:
Idag fiare jag återkomsten av bakkortet med begle och äkta brygg-take away kaffe-frukost med Emmy. Vi gick och satte oss vid vägspärren på en liten paralellgata innan Emmy sprang till tuben till jobbet . Själv gick jag hem och tog ett långtt bad. Tänkte igenom gårdagen, vardagen och morgondagen. Kom mest fram till att det kan vara rätt dåligt att tänka för mycket.
Har nu kopierat egna nycklar till huset samt betalat igen långet för hyran till Malin. Bor såldes slutligen på riktigt på 75 Blackstock road. Inte officiellt och lagligt naturligtvis, och skräcken finns fortfarande för att möte landlorden när han kommer för att laga tvättmaskinen. Men den dagen den sorgen.
Efter på tok för mycket pasta med smör och vitlök är jag nu på väg för att möta Emmy på hennes lunchrast. Sen skall jag ta mig till Tate Modern. Har klätt upp mig det bästa jag kan i från kvarglömda hatten från hallen, Emmys för stora, gråa kavaj, kjol och läderstövlar. Den illgröna scarfen från Reykjavik får assistera färgklick. Vet inte om resultatet är helt inom kontroll eller genomtänkt, man borde inte få klä på sig kläder när man är så trött som jag idag. Men der är det som är det fina med London, hur många man än känner här (och det är inte många för min del) så är chansen att träffa någon man känner faktiskt mindre än 1 på 18 miljoner. På riktigt. Så jag tror att jag kommer klara denna dagen med.
Bussresan klarades av, trots att jag ägnade tiden åt att halvslumra och vakna till så fort bussen krängde lite eller om någon pratade aningens för högt, och titta surt på alla medresenärer. Som om det vore deras fel att jag är trött som en alika.. Hursomhelst var Emmys lunchrast mycket trevlig, kaffe och kaka från Starbucks i en väldigt grön och arrangerad park vid Themsen tillsammans med en överviktig duva (den var helt sanslöst FET, den vaggade sig fram och var tvungen att sätta sig ned för att skita).
Tate Modern eller När människan börjde tänka:
Francis Bacon hade gjort en stor oval med ena tredjedelen öppen. Innuti var den skinande svart. Kunde man gått i i den hade alla ljud skärmats av och allting blivit lugnt. Svart och verkligheten långt borta.
Alberto Giacomettis bronsskulpturer av människor. Med otroligt enkla former hade han skapat de mest uttrycksfulla och levande ansikten. 2 skuggor bakom och du är aldrig ensam.
Jag kom på att jag vill skriva tredimensionellt, som skulpturer istället för platta tavlor med text.
Picassos "Goat's skull, Bottle and Candle", och Alberto Oehles "Loa" var andra verk jag fastnade för.
Tankar om Claude Monet - Water lilys. Att stå på en bro. Värme. Lugn. Sommar. Dyka ljupt ned, långt bort från allt, trots att det är ljust. Det är det lila som slår mig mest. Det blåa som slinkande tonar in påminner om barndomen. Det ser nästan ut som en hand i överkanten, målade Monet med händerna?
Lugn.
Hos Clyford Hills "Untitled" fastnade jag mest för en del av texten bredvid, i ett citat från Hill hade han annvänt uttrycket "pictorial puzzles". Det tyckte jag var vackert.
Genom olika vinklar ser man olika saker. Kruxet är bara det att man inte kan se genom alla samtidigt.
Arnulf Raniners "Wine crusifix" och Marlene Dumas "Lucy": Kvinnan är strypt. Vi kommer alla att dö.
Det enkla i en bild med bara ett sträck på. Eller två (men varför är ena sträcket lite böjt? Och vad, hur, när bestämdes den exakta vinkeln på böjningen?)
Det enkla i grått.
Det avslappnande i en bild med bara ett sträck på. Eller två.
Det avslappnande i grått.
Svart text på vitt papper blir grått. Kan det bli lika avslappnande?
En lugn nästan 1 timme på Tate och 3 sidor text i gratis-anteckningsblocket från Pocket Shop är resultatet. Har aldrig njutit så av ett muséum. Det perfekta och enda rätta för mitt melankoliska bakishuvud pch värkande trötta kropp, tydligen.
Hann se den stora spindel-skulpturen vid ingången och en liten del av den konstanta utställningen. Men jag lät det ta tid att tänka utan att dröja kvar på tok för länge vid något eller prestationsångest-se-och-läsa-allt. Det gav mersmak.
Saknar verkligen att studera konst, à la bilden på hög- och mellanstadiet eller bilduppgifterna på EOSen på Boland (den pilska pingvinen någon?)
Vet inte om jag betedde mig så kulturnördigt (stod och tog anteckningar lite överallt och satt och skrev på golvet bredvid en mycket bohemisk kompositör, elelr han skrev noter i alla fall) pga. min tidigare nämnda klädsel eller om kläderna på för att jag någonstans i mitt undermedvetna imorse visste hur det skulle bli idag. Någon sorts samband är jag åtminstånne övertygad om att det finns.
En OTROLIGT snygg, OTROLIGT androgyn och OTROLIGT vacker pop-pojke med punkvän gick paralellt med mig inne på utställningen. Vi intresserade oss för lite olika saker men höll samma takt och log då våra blickar möttes..
Från 11 mars:
Idag fiare jag återkomsten av bakkortet med begle och äkta brygg-take away kaffe-frukost med Emmy. Vi gick och satte oss vid vägspärren på en liten paralellgata innan Emmy sprang till tuben till jobbet . Själv gick jag hem och tog ett långtt bad. Tänkte igenom gårdagen, vardagen och morgondagen. Kom mest fram till att det kan vara rätt dåligt att tänka för mycket.
Har nu kopierat egna nycklar till huset samt betalat igen långet för hyran till Malin. Bor såldes slutligen på riktigt på 75 Blackstock road. Inte officiellt och lagligt naturligtvis, och skräcken finns fortfarande för att möte landlorden när han kommer för att laga tvättmaskinen. Men den dagen den sorgen.
Efter på tok för mycket pasta med smör och vitlök är jag nu på väg för att möta Emmy på hennes lunchrast. Sen skall jag ta mig till Tate Modern. Har klätt upp mig det bästa jag kan i från kvarglömda hatten från hallen, Emmys för stora, gråa kavaj, kjol och läderstövlar. Den illgröna scarfen från Reykjavik får assistera färgklick. Vet inte om resultatet är helt inom kontroll eller genomtänkt, man borde inte få klä på sig kläder när man är så trött som jag idag. Men der är det som är det fina med London, hur många man än känner här (och det är inte många för min del) så är chansen att träffa någon man känner faktiskt mindre än 1 på 18 miljoner. På riktigt. Så jag tror att jag kommer klara denna dagen med.
Bussresan klarades av, trots att jag ägnade tiden åt att halvslumra och vakna till så fort bussen krängde lite eller om någon pratade aningens för högt, och titta surt på alla medresenärer. Som om det vore deras fel att jag är trött som en alika.. Hursomhelst var Emmys lunchrast mycket trevlig, kaffe och kaka från Starbucks i en väldigt grön och arrangerad park vid Themsen tillsammans med en överviktig duva (den var helt sanslöst FET, den vaggade sig fram och var tvungen att sätta sig ned för att skita).
Tate Modern eller När människan börjde tänka:
Francis Bacon hade gjort en stor oval med ena tredjedelen öppen. Innuti var den skinande svart. Kunde man gått i i den hade alla ljud skärmats av och allting blivit lugnt. Svart och verkligheten långt borta.
Alberto Giacomettis bronsskulpturer av människor. Med otroligt enkla former hade han skapat de mest uttrycksfulla och levande ansikten. 2 skuggor bakom och du är aldrig ensam.
Jag kom på att jag vill skriva tredimensionellt, som skulpturer istället för platta tavlor med text.
Picassos "Goat's skull, Bottle and Candle", och Alberto Oehles "Loa" var andra verk jag fastnade för.
Tankar om Claude Monet - Water lilys. Att stå på en bro. Värme. Lugn. Sommar. Dyka ljupt ned, långt bort från allt, trots att det är ljust. Det är det lila som slår mig mest. Det blåa som slinkande tonar in påminner om barndomen. Det ser nästan ut som en hand i överkanten, målade Monet med händerna?
Lugn.
Hos Clyford Hills "Untitled" fastnade jag mest för en del av texten bredvid, i ett citat från Hill hade han annvänt uttrycket "pictorial puzzles". Det tyckte jag var vackert.
Genom olika vinklar ser man olika saker. Kruxet är bara det att man inte kan se genom alla samtidigt.
Arnulf Raniners "Wine crusifix" och Marlene Dumas "Lucy": Kvinnan är strypt. Vi kommer alla att dö.
Det enkla i en bild med bara ett sträck på. Eller två (men varför är ena sträcket lite böjt? Och vad, hur, när bestämdes den exakta vinkeln på böjningen?)
Det enkla i grått.
Det avslappnande i en bild med bara ett sträck på. Eller två.
Det avslappnande i grått.
Svart text på vitt papper blir grått. Kan det bli lika avslappnande?
En lugn nästan 1 timme på Tate och 3 sidor text i gratis-anteckningsblocket från Pocket Shop är resultatet. Har aldrig njutit så av ett muséum. Det perfekta och enda rätta för mitt melankoliska bakishuvud pch värkande trötta kropp, tydligen.
Hann se den stora spindel-skulpturen vid ingången och en liten del av den konstanta utställningen. Men jag lät det ta tid att tänka utan att dröja kvar på tok för länge vid något eller prestationsångest-se-och-läsa-allt. Det gav mersmak.
Saknar verkligen att studera konst, à la bilden på hög- och mellanstadiet eller bilduppgifterna på EOSen på Boland (den pilska pingvinen någon?)
Vet inte om jag betedde mig så kulturnördigt (stod och tog anteckningar lite överallt och satt och skrev på golvet bredvid en mycket bohemisk kompositör, elelr han skrev noter i alla fall) pga. min tidigare nämnda klädsel eller om kläderna på för att jag någonstans i mitt undermedvetna imorse visste hur det skulle bli idag. Någon sorts samband är jag åtminstånne övertygad om att det finns.
En OTROLIGT snygg, OTROLIGT androgyn och OTROLIGT vacker pop-pojke med punkvän gick paralellt med mig inne på utställningen. Vi intresserade oss för lite olika saker men höll samma takt och log då våra blickar möttes..
Today's such a good day
Idag var en bra dag. För att vara nu ivartfall. Sov dåligt men vaknade tidigt. Hade ändå inte tid till annat än träning och att fixa håret. Min vanliga 1 h walk till jobbet blev således inte av (börjat btw blir tillräckligt regular på den vägen för att tom. säljarna på Nag's Head market slutat försöka sälja till mig) Fick dock den häftiga känslan av vardagsliv i London i bussen påväg till jobbet.
Förmiddag i 11B i The Stable market med Agathe, alltid lika trevligt. Ovanligt lugnt tom. för en tisdag, dock eftesom hela marknaden var TOTALT tom på såväl säljare som köpare fram till lunch pga. tågproblem eller vad det nu var. Att vandra genom Stable Market tom kl. 11 på förmiddagen är en rätt creepy upplevelse kan jag säga. Hursomehelst eftermiddagen på 147 på Camden High street (den stora affären med alla managers) blev inte så tokig den heller då alla var så otroligt glada att smarta jag kom. Fick träning i ännu en level 2 sak (kanske onödigt då de två som konkurrerade mig med om posten skall avskedas *inside information*): organisera kläder från affärslagret i små skåp i själva lagret. Så jag kunde lugnt spendera sista 3 h av dagens arbetstid till det uten att prata med en enda kund.-
Hade ovanligt god lunch med mig och var piss ovh glad när jag slutade. Väl hemma hade svenska bankkortet kommit och vi skulle tydligen ut med Ma&Ma på ett ställe med gratis mat. Morsan hade tid att ge mig koden trots möte så jag var glad som en lax.
Jag och Emmy fick sista maten och stället var trevligt, ungefär som ett coolt café med serveringtillstånd. Vi fick burk-bacon i tröstpris för sistaplatsen i popquiz-tävlingen som jag gladerligen tog emot utan att veta bättre. Men,trots en mördarsugen permobil-gubbe, kyckades en ovanligt trevlig bartender förgylla kvällen.
Appropå hårmodellsverksamhet. I onsdags förra veckan stannade en kille mig vid Camden Lock och frågade ifall jag ville ha en gratis klippning (han hade såå rätt, pank som jag är fick jag för mig att klippa mig själv efter den misslyckade utekvällen vid Old street förra helgen) så på lediga torsdagen dagen fter tog jag mod till mig och gick till frisördalongen i fråga och undrade ifall detta med gratis klippning var sant. Jo det var det och ungefär en timme skulle det ta..3 h, en extremt cool frisyr och extrem besuldning senare var jag klar. Basically hur det gick till var att jag blev invisad av en tjej till en kille som kallade på en annan kille som i sin tur kallade på en tredje kille som bestämde att en fjärde kille skulle på chansen att ta hand om mitt kaosartade hår. Så stod e 4 killarna + deras lärare och diskuterade hur de skulle förändra mitt utseende aka. mitt liv. Samt hur mycket de älskade mitt ansikte och hur underbart det var att ha en sådan annourlunda en som mig där. Jag behöver väl kanske inte nämna hur galet snygga och modevetna alla killarna var där och hur uselt det kändes att sitta där i fule jeans, röd herr-koftafrån Myrornas och utslitna gympadojor (testgick till Camden för första gången; 50 min ganska så precis)- Hursomhelst killen som fick huvudansvar för mitt hår hette Gordon och var från Skottland, alltså förstod jag ingeting av vad han sa. Ingen hårmassage fick jag heller. Men sedan blev det bättre- Gordon klippte och klippte och hand chef nr 2 gick runt och var snygg som sär och kände i håret och klappade på kinden då och då samtidigt som chef nr 1 var norsk och faktiskt kunde kommunicera och ge stackara Gordon råd. Inte för att skryta men frisör-studenterna faktiskt köade för att få kika om ens en lite stund på min frisyr-to be och de andra frisörerna kikade förbi oftare och oftare för att kommentera hur snyggt det blev. Och kanske klappa lite. Började precis kännas lite för äckligt för att vara överlevnadsbart då Gordon började styla. Det gick inget vidare och jag såg ut som en otroligt ful Marilyn Monroe. Tillsist fick snygg-chefen hjälpa till lite och det slutade med en undercut, lockig rockabilly-frissa som var onådilt cool. Onådigt var det också när jag försökte borsta av mig överblivet hår och norske bossen (tydligen överbossen) vänligen hjälpte till.. lite för långt ned. Hursomhelst tog han mitt nr för famtida "model-shooting" och Gordon övertalade mig att köpa en diffuser för £ 9,99. Han fick mitt nr och jag fick en kram och sen var det över. Jag kände mig ENORMT besudlad men hade en sjukt snygg frilla och kände mig glad.
Mer om övrigt folk någon annan dag, nu är klockan snart 5, jag skall kolla på Skins och sedan sova. Godnatt.
Beröm
Beröm är något av det mest ångestframkallande som finns. Ivartfall för mig.
Kalla det en tjej-grej eller dåligt självförtroende om ni vill. Det är hursomhelst så det är, för mig.
Bra självbild är å andra sidan någonting som jag tyckte mig ha. Och i den ingår att jag inte är varken överdrivet spcial eller en bra försäljare på något som helst vis. Så när chefen ringde mig på jobbet idag för att säga att jag är jättebra på mitt jobb och har enorma potential samt undrade ifall jag kunde stanna hos dem längre för hennes plan var att promota mig till level 3 direkt istället för level 2 i slutet av veckan, blev reaktionen för mig ångest.
Naturligtvis får man lite hybris och tänker att man klarar av allt och att livet bara kommer att bli en segermarch. Kanske kan man börja slappa lite, om man nu är så bra och de tycker så mycket om en? Men detta är trots allt London, och en aveskedan är aldrig mer än en dag bort.
Men ångest, som sagt. Det känns som at de ljuger för mig. Det stämmer ju inte, och då kan de faktiskt inte bara säga så! Eller har jag så fel om mig själv? Och tänk ifall det jag gör nu är rätt, tänk om jag helt plötsligt börjar göra helt fel?
Jamena, eftersom jag tycjer att jag gör fel hela tiden (så måste det ju vara eftersom jag inte kan det jag håller på att försöka göra) och det tydligen anses vara rätt, då kan jag ju absolut inte ha någon aning om vad det handlar om?
Slutsatsen blir då densamma; jag kan inte. Och de säger att jag kan. Hur skall man då veta vad som egentligen är rätt?
Så, ångest pga. någon av följande anledningar:
1. De ljuger
2. Min självuppfattning och verkligheten skevar (=felaktig självuppfattning deluxe vilket i sig är ångestframkallande bara det)
3. Oförtjänt beröm. Den värsta av alla. De vet inte vad de pratar om och därför ger de mig beröm för någonting jag inte borde få beröm för, och det faktum att jag i någon del av verkligheten faktiskt tar åt mig lite för mig till en dålig människa.
Men, naturligtvis, läser man igenom detta och tittar på det igen krävs det ju inte så mycket mer än psykologi A för att förstå vad det handlar om. KBT igen, nästa?
Om det är någon som läser denna blogg som faktiskt bryr sig om vad som händer i verkliga London, utanför mina personliga tankar och egocentrism, så kommer inom en snar framtid ett lagom långt inlägg om hårmodellande, Camden och förvirrande människor man möter på vägen. Men ikväll har jag redan pratat om allt med extramamman Anna-Karin och har ingen mer motivation.
Godkväll.
Kalla det en tjej-grej eller dåligt självförtroende om ni vill. Det är hursomhelst så det är, för mig.
Bra självbild är å andra sidan någonting som jag tyckte mig ha. Och i den ingår att jag inte är varken överdrivet spcial eller en bra försäljare på något som helst vis. Så när chefen ringde mig på jobbet idag för att säga att jag är jättebra på mitt jobb och har enorma potential samt undrade ifall jag kunde stanna hos dem längre för hennes plan var att promota mig till level 3 direkt istället för level 2 i slutet av veckan, blev reaktionen för mig ångest.
Naturligtvis får man lite hybris och tänker att man klarar av allt och att livet bara kommer att bli en segermarch. Kanske kan man börja slappa lite, om man nu är så bra och de tycker så mycket om en? Men detta är trots allt London, och en aveskedan är aldrig mer än en dag bort.
Men ångest, som sagt. Det känns som at de ljuger för mig. Det stämmer ju inte, och då kan de faktiskt inte bara säga så! Eller har jag så fel om mig själv? Och tänk ifall det jag gör nu är rätt, tänk om jag helt plötsligt börjar göra helt fel?
Jamena, eftersom jag tycjer att jag gör fel hela tiden (så måste det ju vara eftersom jag inte kan det jag håller på att försöka göra) och det tydligen anses vara rätt, då kan jag ju absolut inte ha någon aning om vad det handlar om?
Slutsatsen blir då densamma; jag kan inte. Och de säger att jag kan. Hur skall man då veta vad som egentligen är rätt?
Så, ångest pga. någon av följande anledningar:
1. De ljuger
2. Min självuppfattning och verkligheten skevar (=felaktig självuppfattning deluxe vilket i sig är ångestframkallande bara det)
3. Oförtjänt beröm. Den värsta av alla. De vet inte vad de pratar om och därför ger de mig beröm för någonting jag inte borde få beröm för, och det faktum att jag i någon del av verkligheten faktiskt tar åt mig lite för mig till en dålig människa.
Men, naturligtvis, läser man igenom detta och tittar på det igen krävs det ju inte så mycket mer än psykologi A för att förstå vad det handlar om. KBT igen, nästa?
Om det är någon som läser denna blogg som faktiskt bryr sig om vad som händer i verkliga London, utanför mina personliga tankar och egocentrism, så kommer inom en snar framtid ett lagom långt inlägg om hårmodellande, Camden och förvirrande människor man möter på vägen. Men ikväll har jag redan pratat om allt med extramamman Anna-Karin och har ingen mer motivation.
Godkväll.
Att inte digga i takt
Från fredag 6 mars:
När man hör hur hög musiken är på klubben
När man ser hur små väskorna ser ut på tjejerna
och hur de korta frisyrerna inte passar pojkarna
När man inte diggar i takt
Gränsen mellan psykiskt och fysiskt lidande är ibland tunn att banden som länkar dem samman plötsligt verkar mer än starka, i en dimension som de aldrig annars brukar vara.
Det gör ont. När jag andas. När ögat, tillsynes av sig självt, blinkar krävs en närmast övermänsklig ansträngning. Och smärtan är outhärdlig. När jag lyfter armen. Stegen är omöjligt tunga.
Att bara stå stilla gör ont. Tillsynes rakt och upp ned, men hjärtat drar mig mot marken. Ur kroppen tynger det och slits ur kroppen med varje pulsslag.
Tungt. Stumt. Tyst men svider ändå.
Men inget är som smärtan i själen. Den som inte går att nå. Som hur mycket man än inte tänker och försöker glömma bort. Ignorera. Alltid och oundvikligen alltid är där.
Ja, jag är ledsen över Lotta. Jobbet var tungt, sen försök till after work med tjejerna. En exercis i att hålla masken uppe. Början bli skicklig som få. Eller så var jag bara smart nog att åka hem i rätt tid. Sänger är i brist på bättre människans bäste vän.
Jag funderar på ifall man behöver en speciell sorts körkort för att köra limousine. Jag funderar på om alla dessa plötsliga "this bus terminates here" beror på att busschaufförerna blivit tagna av polisen för någon trasiköverträdelse.
Gäller alla trafikregler busschufförer på samma sätt som för övriga trafikanter? Eller har polisen speciallt överseende?
Jag funderar också på vad den skallige polisen i pikteten tänkte på när han åkte in i Camden ikväll?
Och hur är det att mötas av en kär väns leende på bussen?
Hur är det att åka ensam hem med lånade nycklar när alla vänner gått ut på krogen?
Man kan känna sig förlorad på en buss i London.
Ibland känner man sig förlorad på bussen hem i Uppsala, eller på cykel på väg genom Stadsskogen. Men då finns alltid någonting, eller någon, att falla tillbaka på. En trygg oas att fly till. I värsta fall. Hursomhelst, kanske.
Men på en buss i ett främmande land. Vart vänder man sig då? Vad gör man om världen vänder sig ut och in och gatorna man inte ens känner plötligt börjar gå åt andra hållet?
När man hör hur hög musiken är på klubben
När man ser hur små väskorna ser ut på tjejerna
och hur de korta frisyrerna inte passar pojkarna
När man inte diggar i takt
Gränsen mellan psykiskt och fysiskt lidande är ibland tunn att banden som länkar dem samman plötsligt verkar mer än starka, i en dimension som de aldrig annars brukar vara.
Det gör ont. När jag andas. När ögat, tillsynes av sig självt, blinkar krävs en närmast övermänsklig ansträngning. Och smärtan är outhärdlig. När jag lyfter armen. Stegen är omöjligt tunga.
Att bara stå stilla gör ont. Tillsynes rakt och upp ned, men hjärtat drar mig mot marken. Ur kroppen tynger det och slits ur kroppen med varje pulsslag.
Tungt. Stumt. Tyst men svider ändå.
Men inget är som smärtan i själen. Den som inte går att nå. Som hur mycket man än inte tänker och försöker glömma bort. Ignorera. Alltid och oundvikligen alltid är där.
Ja, jag är ledsen över Lotta. Jobbet var tungt, sen försök till after work med tjejerna. En exercis i att hålla masken uppe. Början bli skicklig som få. Eller så var jag bara smart nog att åka hem i rätt tid. Sänger är i brist på bättre människans bäste vän.
Jag funderar på ifall man behöver en speciell sorts körkort för att köra limousine. Jag funderar på om alla dessa plötsliga "this bus terminates here" beror på att busschaufförerna blivit tagna av polisen för någon trasiköverträdelse.
Gäller alla trafikregler busschufförer på samma sätt som för övriga trafikanter? Eller har polisen speciallt överseende?
Jag funderar också på vad den skallige polisen i pikteten tänkte på när han åkte in i Camden ikväll?
Och hur är det att mötas av en kär väns leende på bussen?
Hur är det att åka ensam hem med lånade nycklar när alla vänner gått ut på krogen?
Man kan känna sig förlorad på en buss i London.
Ibland känner man sig förlorad på bussen hem i Uppsala, eller på cykel på väg genom Stadsskogen. Men då finns alltid någonting, eller någon, att falla tillbaka på. En trygg oas att fly till. I värsta fall. Hursomhelst, kanske.
Men på en buss i ett främmande land. Vart vänder man sig då? Vad gör man om världen vänder sig ut och in och gatorna man inte ens känner plötligt börjar gå åt andra hållet?
Think of all the beauty still left around you
Dagar med dåliga nyheter brukar börja med ord som "det var en dag som alla andra" eller "dagen började precis som alla andra dagar". Men dagen idag började faktiskt bättre än de flesta. Vaknade innan väckarklockan imorse, och var dessutom pigg och glad. Solen sken och jag fick mig själv till att styrketräna utan att det ens var jobbigt. Solen sken även när jag gick till jobbet. Fick lite ont i huvudet på vägen men det ordnade sig med morgonkaffe och vilstund på Subway vis Camden Town Station. Jobbet gick som en dans med nya tjejer och lära upp och sen iväg till den andra (mysigare, mindre) affären för att lära sig bättre koll på sortimentet inför nästa veckas promotion. Dessutom fick jag höra att jag enligt chefen är den smartaste hon anställt hittils och att jag är en av arbetskamraternas favoriarbetskamrat.
Så ännu mindre än vanligt var jag förberedd på de svängar som livet tar ibland. Vid 4 ringde morsan, och eftersom jag för en gångs skull svarade jag på arbetstid. Jag kan inte låta bli att undra hur allt hade blivit ifall jag inte hade svarat. Om jag hade gjort som jag borde och lämnat den i väskan, eller bara varit regeltrogen nog att låta bli att svara när den väl låg och vibrerade i fickan.
"Nu är det dags, hon skall inte få lida mera nu" Mamma pratade om Lotta, hunden som vi köpte när jag var 5 år. Hon har överlevt cancer på två ställen, tandstensoperationer och 2 hundattacker. Och fyllde dessutom 16 år i februari. Jag sa hejdå till henne i Frankrike, ett sista farväl innan Island och ett kärt adjö nu när jag åkte till England. Men ändå trodde jag någonstans att hon skulle finnas kvar. Det har hon ju alltid gjort. Kan faktiskt nästan inte komma ihåg hur det var innan hon fanns.
Det räckte naturligtvis inte att börja gråta på jobbet, jag var tvungen att falla ihop i en hög och skaka mitt framför alla kunder. Men det var hon värd.
Var tvungen att prata med chefen men hon gick med på att "a familymember just died" och jag fick sluta 1,5 h tidigare. Åkte för att träffa Malin och Maja vid Emmys jobb för att få lite sällskap. De 2 ölen de tog var de längsta i mitt liv och när vi väl kommit hem var min plan att bara falla ihop på sängen och ja.. inte göra så särskillt mycket mer. Sörja heter det nog. Men Emmy fick med mig på pasta-lagning och så en öl. Det kallas verklighetsflykt. Och bara så du vet, förnekelsens vingar bär dig så långt du vill.
Så ännu mindre än vanligt var jag förberedd på de svängar som livet tar ibland. Vid 4 ringde morsan, och eftersom jag för en gångs skull svarade jag på arbetstid. Jag kan inte låta bli att undra hur allt hade blivit ifall jag inte hade svarat. Om jag hade gjort som jag borde och lämnat den i väskan, eller bara varit regeltrogen nog att låta bli att svara när den väl låg och vibrerade i fickan.
"Nu är det dags, hon skall inte få lida mera nu" Mamma pratade om Lotta, hunden som vi köpte när jag var 5 år. Hon har överlevt cancer på två ställen, tandstensoperationer och 2 hundattacker. Och fyllde dessutom 16 år i februari. Jag sa hejdå till henne i Frankrike, ett sista farväl innan Island och ett kärt adjö nu när jag åkte till England. Men ändå trodde jag någonstans att hon skulle finnas kvar. Det har hon ju alltid gjort. Kan faktiskt nästan inte komma ihåg hur det var innan hon fanns.
Det räckte naturligtvis inte att börja gråta på jobbet, jag var tvungen att falla ihop i en hög och skaka mitt framför alla kunder. Men det var hon värd.
Var tvungen att prata med chefen men hon gick med på att "a familymember just died" och jag fick sluta 1,5 h tidigare. Åkte för att träffa Malin och Maja vid Emmys jobb för att få lite sällskap. De 2 ölen de tog var de längsta i mitt liv och när vi väl kommit hem var min plan att bara falla ihop på sängen och ja.. inte göra så särskillt mycket mer. Sörja heter det nog. Men Emmy fick med mig på pasta-lagning och så en öl. Det kallas verklighetsflykt. Och bara så du vet, förnekelsens vingar bär dig så långt du vill.
Goalcrime
Natten i London är vacker. Förutom några enstaka molnstråk är himlen klar, och nästan ljus. Mellan molnen lysen stjärnorna, små men klara. Lite skillnad mot gårdagens regnstorm.
Har fått OK från resten av lägenhetsfolket att jag kan fortsätta bo här resan ut. Yey. Har i dagarna även fått reda på lite mer om huset. Vet inte om de två sakerna är sammankopplade, men hursomhelst. I huset bor en mus. När det regnar utanför regnar det äveni vårat rum. Mysigt, lite pittoreskt sådär ;)
I övrigt är det jobb som gäller. Har börjar få lite mer koll på var saker är och vad som skall göras. Har tillochmed börjar få in en lite mer riktig sväng vad gäller att prata med kunderna. Men någon försäljare är jag inte och blir jag aldrig. I tisdags skulle jag ha min första lediga dag. Men chefen kallade in min på ½ dag (dock lön för hel dag, annara hade jag aldrig kommit) för att flytta hennes kontor från det gamla till det nya. Hör till saken att för att komma in i gamla kontoret måste man gå in genom en sorts större kattlucka i porten, gå igenom ett kullstenslagt innomhus-valv, genom lagret och klättra sig upp för den halvmeterhöga tröskeln till kontoret. För att komma in till det nya kontoret var allt som behövdes att låsa upp 3 dörrar med elektronisk touch-nyckel och upp för världens längsta trappa. Alla saker som skylel flyttas skulle dessutom flyttas men hjälp av en, tro det eller ej, helt vanlig rullväska. Intressant dag minst sagt. Men faktiskt så trivdes jag bättre med det än med att hoppa på stackars kunder hela dagen. Solen sken och jag hade musiken i fickan. Med 2 h kvar av passet kom en av de franska tjejerna, Penny, och skulle hjälpa mig. Blev grymt besviken först, trivdes ju i min lugna ensamhet. Men gud så trevligt vi hade det! Jamena, skitsnack om chefen har man ju aldrig tackat nej till..
Kvällen blev hos Maja och Malin och sedan förfest hos oss. Jag satt dock mest med och tittade på deras och Emmys övervandring till den andra världen och försåg sällsapet med nybakat bröd.
Att jag dissade gårdagens festande berodde på att jobbet började 9.30 imorse. Hade panik och ville dö för att jag var 5 min sen. Men det lugnade ned sig eftersom ingen annan dykt upp vid 10.15 snåret.. Då kom däremot en ny triainee, så vi bestämde oss för att kila till den andra butiken i Stable Market. På väg till träffade vi som tur var Moa, en annan svensk tjej som jobbar på företaget, som sa att de andra strulat till det med nycklarna och var på väg till Hackney för att ordna till det. Så jag fann mig slutligen sittandes vid floden tillsammans med mina 2 kedjerökande arbetskamrater i 1,5 h. Men solen sken och vi hade annanasjuice så sämre mornar har man ju varit med om =) Resten av dagen förflöt ovanligt bra då jag mest fick flytta kläder från stora till lilla lagret, alltså precis samma sak som igår, och gå diverse småärenden mellan våra 2 affärer. Enda smolket i bägaren var den ½ timma chefen befann sig i affären och jag också var tvungen att vara där och hon först stod och pratade med mina arbetskamrater om hur otroligt duktig jag är och hur fort jag lär mig för att sedan vända sig till mig och skälla ut mig efter noter för att jag missat att flytta ett klädställ igår (hon sa inga möbler och dum som jag är trodde jag att klädställ räknades som möbel och inte som kontorsmateriel) och att jag stod och väntade på en kund som tydligen ville vara i fred och bestämma sig. Antingen är det så att jag dras till personlighetskluvna chefer, eller att det bara är sådanna som vill anställa mig. Eller är det så att de jobb jag söker/får alltid har personlighetskluvna chefer? Hursomhelst är jag glad att jag är såpass van att jag bara kan skita i det.
Kvällen idag har spenderats med middag med Emmy. Sedan chips, choklad och The Holiday med Em&Em.
Min sista utekväll i Uppsala ramlade jag utanför Etage (det var vinter och halt så det kan minst lika gärna bero på kombinationen klackar+is som på något annat) och fick ett sår på handen. Det var över en månad sedan men har inte riktigt velat läka utan blödde fram tills för någon vecka sedan. Men nu har såret börjat läka och med det har hemlängtan börjat lätta. Och faktiskt, imorgon är jag ledig, och mycket bättre än såhär kan man inte ha det.
Har fått OK från resten av lägenhetsfolket att jag kan fortsätta bo här resan ut. Yey. Har i dagarna även fått reda på lite mer om huset. Vet inte om de två sakerna är sammankopplade, men hursomhelst. I huset bor en mus. När det regnar utanför regnar det äveni vårat rum. Mysigt, lite pittoreskt sådär ;)
I övrigt är det jobb som gäller. Har börjar få lite mer koll på var saker är och vad som skall göras. Har tillochmed börjar få in en lite mer riktig sväng vad gäller att prata med kunderna. Men någon försäljare är jag inte och blir jag aldrig. I tisdags skulle jag ha min första lediga dag. Men chefen kallade in min på ½ dag (dock lön för hel dag, annara hade jag aldrig kommit) för att flytta hennes kontor från det gamla till det nya. Hör till saken att för att komma in i gamla kontoret måste man gå in genom en sorts större kattlucka i porten, gå igenom ett kullstenslagt innomhus-valv, genom lagret och klättra sig upp för den halvmeterhöga tröskeln till kontoret. För att komma in till det nya kontoret var allt som behövdes att låsa upp 3 dörrar med elektronisk touch-nyckel och upp för världens längsta trappa. Alla saker som skylel flyttas skulle dessutom flyttas men hjälp av en, tro det eller ej, helt vanlig rullväska. Intressant dag minst sagt. Men faktiskt så trivdes jag bättre med det än med att hoppa på stackars kunder hela dagen. Solen sken och jag hade musiken i fickan. Med 2 h kvar av passet kom en av de franska tjejerna, Penny, och skulle hjälpa mig. Blev grymt besviken först, trivdes ju i min lugna ensamhet. Men gud så trevligt vi hade det! Jamena, skitsnack om chefen har man ju aldrig tackat nej till..
Kvällen blev hos Maja och Malin och sedan förfest hos oss. Jag satt dock mest med och tittade på deras och Emmys övervandring till den andra världen och försåg sällsapet med nybakat bröd.
Att jag dissade gårdagens festande berodde på att jobbet började 9.30 imorse. Hade panik och ville dö för att jag var 5 min sen. Men det lugnade ned sig eftersom ingen annan dykt upp vid 10.15 snåret.. Då kom däremot en ny triainee, så vi bestämde oss för att kila till den andra butiken i Stable Market. På väg till träffade vi som tur var Moa, en annan svensk tjej som jobbar på företaget, som sa att de andra strulat till det med nycklarna och var på väg till Hackney för att ordna till det. Så jag fann mig slutligen sittandes vid floden tillsammans med mina 2 kedjerökande arbetskamrater i 1,5 h. Men solen sken och vi hade annanasjuice så sämre mornar har man ju varit med om =) Resten av dagen förflöt ovanligt bra då jag mest fick flytta kläder från stora till lilla lagret, alltså precis samma sak som igår, och gå diverse småärenden mellan våra 2 affärer. Enda smolket i bägaren var den ½ timma chefen befann sig i affären och jag också var tvungen att vara där och hon först stod och pratade med mina arbetskamrater om hur otroligt duktig jag är och hur fort jag lär mig för att sedan vända sig till mig och skälla ut mig efter noter för att jag missat att flytta ett klädställ igår (hon sa inga möbler och dum som jag är trodde jag att klädställ räknades som möbel och inte som kontorsmateriel) och att jag stod och väntade på en kund som tydligen ville vara i fred och bestämma sig. Antingen är det så att jag dras till personlighetskluvna chefer, eller att det bara är sådanna som vill anställa mig. Eller är det så att de jobb jag söker/får alltid har personlighetskluvna chefer? Hursomhelst är jag glad att jag är såpass van att jag bara kan skita i det.
Kvällen idag har spenderats med middag med Emmy. Sedan chips, choklad och The Holiday med Em&Em.
Min sista utekväll i Uppsala ramlade jag utanför Etage (det var vinter och halt så det kan minst lika gärna bero på kombinationen klackar+is som på något annat) och fick ett sår på handen. Det var över en månad sedan men har inte riktigt velat läka utan blödde fram tills för någon vecka sedan. Men nu har såret börjat läka och med det har hemlängtan börjat lätta. Och faktiskt, imorgon är jag ledig, och mycket bättre än såhär kan man inte ha det.
None
En morgon kan man förlora jobbet, få tillbaks det igen och dessutom få ett schema. Men snart förlorar jag det igen om jag inte sticker!
Maja o Malin kom igår. Yey! Nu börjar det..
Så fika med dem, sen satsar-middag och rödvin med Emilie vilket slutade i godisorgie och film (Twilight-dreggel ja)
Cheers!
Maja o Malin kom igår. Yey! Nu börjar det..
Så fika med dem, sen satsar-middag och rödvin med Emilie vilket slutade i godisorgie och film (Twilight-dreggel ja)
Cheers!
The beginning of the twist
Nu snurrar saker åt rätt håll för oss här. Inte hade ett jobb riktigt tagit slut för innan ett annat tog vid. Tänkte att jag skulle tillåta mig en lugn sängdag och tycka synd om mig själv när telemarkting-jobbet var över men turligt nog lyckades Emmy övertala mig och Emilie (eller vartfall mig, Emilie hade nog klarat det själv också) att åka till stan och ta tag i våra liv istället. Det var också Emmy som tipsade om ett ställe I Camden där man säkert kan få jobb. "Du kommer att hata det och vilja springa därifrån på en gång. Men pengar är pengar" hade hennes vän tydligen sagt. Så vi droppade förbi lite på vägen sådär för att lämna cv. Som tur var var chefen på stället där och jag fick provjobba på en gång. Så nu jobbar jag på Jolie Moi, en lite småskabbig klädaffär precis bredvid KFC på Camden High Street. Faktiskt så har vi rätt mycket snygga kläder, men med kvalité à la Savann. Jobbet går ut på att städa och hålla rent och märka och stryka kläder förståss men framför allt att sälja. Vi skall gå runt och prata så mycket som möjligt med alla kunder och säga hur fint det de har på sig är osv.osv. Och jag kan inte sälja. Det och att arbetskamraterna är helt hetsiga och skriker på en hela tiden är väl det som är problemet. Men chefen tycker om mig. Verkligen. Hon vill att jag skall jobba så mycket som möjligt och borde få första befodran borde komma om 2 veckor. Sen blev de ju lite arga över att jag inte kunde jobba i helgen, men de sa at de definitivt skulle ringa i veckan. Ljuger de så dödar jag dem.
Emmy jobbar vidare på sitt barjobb, mycket jobb men verkar endå kul. Var där och tog en öl med henne efter jobbet igår och om hon ville jobba på en typisk engelsk bar så har hon minsann lyckats! Om några veckor skulle det kanske finnas en ledig plats där och då jävlar vill jag söka den.
Som körsbäret i kråksången så har Emilie också fått jobb. För när jag stod och provjobbade i Camden började hon dela ut CV'n i stan och hamnade hux flux på en helt överjävlig intervju på en skoaffär. Men trots 6 andra sökande bara den dagen så fick hon jobbet. Det mest välordnade av alla med fast schema och hela kittet. Grattis grattis.
Tillbaka till gårdagen så tog jag och Emmy ju en öl på hennes jobb sen mötte vi upp Emilie på Trafalgar square efter hennes första arbetsdag. Liverpool street och klubben där vi var på spelning senast vi var där blev målet. Det mestspännande som hände där var att vakterna kollade i min vaselinburk när de skulle kolla igenom väskan men de struntade helt i neccesairen, 2 tequilashots till Em&Em, en rolig basist och massa dålig dansmusik. Bara för att upprepning verkade vara kvällens motto så drog vi vidare till stället där de serverade varmt vin. Lyckades faktiskt sno receptet på det genom att låssas att jag var allergisk mot massa kryddor och sådant. Vi träffade 2 roliga italienare och sen blev vi utkastade för att jag och Emmy gick på toa samtidigt. Men det gjorde inte så mycket för stället skulle ändå stänga. Emilie ansåg att kvällen var över för hennes del och åkte hem medans jag och Emmy tog och till Old Street för där skulle det finnas ställen öppna. Men det gjorde det minsann inte så efter någon timmas runtflängande tänkte vi börja dra oss hemmåt men ack vilken konstig tanke. Det gick verkligen inga bussar någonstans och på den ända lilla busshållsplatsen som fanns väntade vi i 1 h på en buss som skulle komma varje halvtimma. Tillslut drog jag med mig Emmy för att leta efter något bättre. På vägen gick vi förbi inte mindre än 5 tillsälligt avstängda busshållsplatser, skällde ut oskyldiga fransmän och frös. För att göra en lång historia mindre jättelång tog vi bussen från Liverpool street in till stan strax innan 5 och 2 h och ett bussbyte senare var vi hemma.
What a night.. not.
Idag är BAKIS och Maja och Malin kommer och det ska bli roooligt! Vars de nu är någonstans för de landade för nästan 2 h sedan och har fortfarande inte hört av sig. Klurigt. I övrigt så fyller Ingrid år imorgon och jag skulle ge ganska så mycket för att få hänga med henne ikväll. Puss på henne vartfall och bara så hon vet så sympatidricker vi öl till hennes ära här ikväl. Grattis!
Emmy jobbar vidare på sitt barjobb, mycket jobb men verkar endå kul. Var där och tog en öl med henne efter jobbet igår och om hon ville jobba på en typisk engelsk bar så har hon minsann lyckats! Om några veckor skulle det kanske finnas en ledig plats där och då jävlar vill jag söka den.
Som körsbäret i kråksången så har Emilie också fått jobb. För när jag stod och provjobbade i Camden började hon dela ut CV'n i stan och hamnade hux flux på en helt överjävlig intervju på en skoaffär. Men trots 6 andra sökande bara den dagen så fick hon jobbet. Det mest välordnade av alla med fast schema och hela kittet. Grattis grattis.
Tillbaka till gårdagen så tog jag och Emmy ju en öl på hennes jobb sen mötte vi upp Emilie på Trafalgar square efter hennes första arbetsdag. Liverpool street och klubben där vi var på spelning senast vi var där blev målet. Det mestspännande som hände där var att vakterna kollade i min vaselinburk när de skulle kolla igenom väskan men de struntade helt i neccesairen, 2 tequilashots till Em&Em, en rolig basist och massa dålig dansmusik. Bara för att upprepning verkade vara kvällens motto så drog vi vidare till stället där de serverade varmt vin. Lyckades faktiskt sno receptet på det genom att låssas att jag var allergisk mot massa kryddor och sådant. Vi träffade 2 roliga italienare och sen blev vi utkastade för att jag och Emmy gick på toa samtidigt. Men det gjorde inte så mycket för stället skulle ändå stänga. Emilie ansåg att kvällen var över för hennes del och åkte hem medans jag och Emmy tog och till Old Street för där skulle det finnas ställen öppna. Men det gjorde det minsann inte så efter någon timmas runtflängande tänkte vi börja dra oss hemmåt men ack vilken konstig tanke. Det gick verkligen inga bussar någonstans och på den ända lilla busshållsplatsen som fanns väntade vi i 1 h på en buss som skulle komma varje halvtimma. Tillslut drog jag med mig Emmy för att leta efter något bättre. På vägen gick vi förbi inte mindre än 5 tillsälligt avstängda busshållsplatser, skällde ut oskyldiga fransmän och frös. För att göra en lång historia mindre jättelång tog vi bussen från Liverpool street in till stan strax innan 5 och 2 h och ett bussbyte senare var vi hemma.
What a night.. not.
Idag är BAKIS och Maja och Malin kommer och det ska bli roooligt! Vars de nu är någonstans för de landade för nästan 2 h sedan och har fortfarande inte hört av sig. Klurigt. I övrigt så fyller Ingrid år imorgon och jag skulle ge ganska så mycket för att få hänga med henne ikväll. Puss på henne vartfall och bara så hon vet så sympatidricker vi öl till hennes ära här ikväl. Grattis!
