Stolt
Skrivet fredag 20.02.09:
Idag är jag stolt över mig själv. Gick upp 8.00 imorse efter galen utekväll igår. Morgonen ägnades åt att organisera dagens bussresor, snabb dusch, 1 kopp kaffe och med väskan laddad med nypåfylld vattenflska, äpple och diverse viktiga papper begav jag mig mot Leyhausen i Hammersmith (tyskt telemarketing-företag som jag mailade för några dagar sedan och fick komma på interbvju nästan direkt! Em&Em tvingade mig att köpa kostymbyxor till intervjun för det är tydligen så det funkar här. I mitt desperata behov av miav jobb begav jag mig således till primak för att sälja min själ för 5 pund. Jaja, det kanske hade sin nytta trots allt för jobbet blev mitt!) Efter den nästan 2 h långa bussresan åkte vi förbi Hyde Park Green park med Buckingham Palace pch vaktombye samt Isaac Newtos ungdomsbostad. Under tiden fick jag reda på att mor ramlat och brytit 3 fingrar och dessutom gått runt ovetandes om detta i 3 dagar. Sjuk! Kände mig plötsligt mycket otillräcklig, långt hemifrån i en osäker värl. Men det var skönt att höra att det var mer synd om någon annan än mig, och bakfylleullamåendet började sakta ge efter.
Väl på Leyhausen blev jag bemött med allt annat än "oj, vad duktig och välorganiserad du är som köarar av massa saker trots att din väld är helt galen" utan snarare av misstro och suckar över mitt ooardnade levnadssätt. SOm om de skulle kunna bedömma hela det bara på det faktum att jag inte bor någonstans officiellt! Fick tjata mig till ett sorts bevis för att jag skall börja jobba där, vilket krävdes för nästa anhalt; CitySide JObcentre där national insurance-intervjun skulle hållas. Kommer nog krävas en del övertalning där med.
Men jag är glad och nöjd med mig självendå. Tiden är på mig sida, solen skiner och CitySide Jobcentre skall tyligen ligga nästa The Tower of London och de vackra omgivningarna där. Baksmällan börjar sakna ge med sig,
Kl 13.00 ankommer jag till busstationen som tydligen skall ligga närmast Jobcentret, på vägen dit åkte vi mycket riktigt för bi The Tower of London, bland det vackraste jag någonsin sett!
Intervjun skall inte vara förrens 14.30 så jag anser mig ha gott om tid att hitta dit och sedan gå och hitta nåt att äta (1 äpple och en flaska vatten går man inte långt på) men det visar sig vara svårare än man kunde tro. Trots vägbeskrining från både från internet och från en man i en kiosk plus en snabb kik i några danska tjejers kartbok står inte vägen men Jobcentret att hitta. Trots att området är vackert och fyllt med affärer och en alldeles underbar marknad med massa vackra saker (framförallt jättecoola skor) börjar det efter 2 h bli lätt mardrömslikt. Alla gator går bara runt runt och slutar alla på samma ställe och trots att jag befinner mig exakt där gatan borde finnas går den inte att upptäcka. Precis när jag tänker ge upp hittar jag den vartfall och hinner precis i tid till intervjun. Intervjun var dessutom inte hälften så lång och läskig som den utlovats och jag får tillochmed beröm för min fins engelska av den snälle intervjumannen.
Lyckan ler mot mig även när det gälelr hembussen; det går en buss direkt från Jobcentret till Finsbury Park. Trots det känner jag mig mest trött, orolig och väldigt ensam på bussen hem så när engelska brottsofferjouren ringer och frågar om allt är OK och ifall de kan hjälpa till med något har jag mest lust att bryta ihop och säga åt dem att hämta mig och ta hand om mig och aldrig släppa ut mig ensam i den stora, farliga världen igen. Men så gör man ju inte..
Engelska bussar har en lite kufisk ovana att helt plötsligt på en hållplats mitt i ingenstans säga att nu var det visst bussens slutstation, blinka lite med lamporna och sedan spotta ut en på gatan. Detta hände naturligtvis på bussen hem, som tur var inte så lnågt hemifrån så jag plågade mina stackars fötter med en promenad till.
När jag kom hem var klockan strax efter 5 och denna dagen kändes som en av de längsta i mitt liv.
