Att inte digga i takt
Från fredag 6 mars:
När man hör hur hög musiken är på klubben
När man ser hur små väskorna ser ut på tjejerna
och hur de korta frisyrerna inte passar pojkarna
När man inte diggar i takt
Gränsen mellan psykiskt och fysiskt lidande är ibland tunn att banden som länkar dem samman plötsligt verkar mer än starka, i en dimension som de aldrig annars brukar vara.
Det gör ont. När jag andas. När ögat, tillsynes av sig självt, blinkar krävs en närmast övermänsklig ansträngning. Och smärtan är outhärdlig. När jag lyfter armen. Stegen är omöjligt tunga.
Att bara stå stilla gör ont. Tillsynes rakt och upp ned, men hjärtat drar mig mot marken. Ur kroppen tynger det och slits ur kroppen med varje pulsslag.
Tungt. Stumt. Tyst men svider ändå.
Men inget är som smärtan i själen. Den som inte går att nå. Som hur mycket man än inte tänker och försöker glömma bort. Ignorera. Alltid och oundvikligen alltid är där.
Ja, jag är ledsen över Lotta. Jobbet var tungt, sen försök till after work med tjejerna. En exercis i att hålla masken uppe. Början bli skicklig som få. Eller så var jag bara smart nog att åka hem i rätt tid. Sänger är i brist på bättre människans bäste vän.
Jag funderar på ifall man behöver en speciell sorts körkort för att köra limousine. Jag funderar på om alla dessa plötsliga "this bus terminates here" beror på att busschaufförerna blivit tagna av polisen för någon trasiköverträdelse.
Gäller alla trafikregler busschufförer på samma sätt som för övriga trafikanter? Eller har polisen speciallt överseende?
Jag funderar också på vad den skallige polisen i pikteten tänkte på när han åkte in i Camden ikväll?
Och hur är det att mötas av en kär väns leende på bussen?
Hur är det att åka ensam hem med lånade nycklar när alla vänner gått ut på krogen?
Man kan känna sig förlorad på en buss i London.
Ibland känner man sig förlorad på bussen hem i Uppsala, eller på cykel på väg genom Stadsskogen. Men då finns alltid någonting, eller någon, att falla tillbaka på. En trygg oas att fly till. I värsta fall. Hursomhelst, kanske.
Men på en buss i ett främmande land. Vart vänder man sig då? Vad gör man om världen vänder sig ut och in och gatorna man inte ens känner plötligt börjar gå åt andra hållet?
När man hör hur hög musiken är på klubben
När man ser hur små väskorna ser ut på tjejerna
och hur de korta frisyrerna inte passar pojkarna
När man inte diggar i takt
Gränsen mellan psykiskt och fysiskt lidande är ibland tunn att banden som länkar dem samman plötsligt verkar mer än starka, i en dimension som de aldrig annars brukar vara.
Det gör ont. När jag andas. När ögat, tillsynes av sig självt, blinkar krävs en närmast övermänsklig ansträngning. Och smärtan är outhärdlig. När jag lyfter armen. Stegen är omöjligt tunga.
Att bara stå stilla gör ont. Tillsynes rakt och upp ned, men hjärtat drar mig mot marken. Ur kroppen tynger det och slits ur kroppen med varje pulsslag.
Tungt. Stumt. Tyst men svider ändå.
Men inget är som smärtan i själen. Den som inte går att nå. Som hur mycket man än inte tänker och försöker glömma bort. Ignorera. Alltid och oundvikligen alltid är där.
Ja, jag är ledsen över Lotta. Jobbet var tungt, sen försök till after work med tjejerna. En exercis i att hålla masken uppe. Början bli skicklig som få. Eller så var jag bara smart nog att åka hem i rätt tid. Sänger är i brist på bättre människans bäste vän.
Jag funderar på ifall man behöver en speciell sorts körkort för att köra limousine. Jag funderar på om alla dessa plötsliga "this bus terminates here" beror på att busschaufförerna blivit tagna av polisen för någon trasiköverträdelse.
Gäller alla trafikregler busschufförer på samma sätt som för övriga trafikanter? Eller har polisen speciallt överseende?
Jag funderar också på vad den skallige polisen i pikteten tänkte på när han åkte in i Camden ikväll?
Och hur är det att mötas av en kär väns leende på bussen?
Hur är det att åka ensam hem med lånade nycklar när alla vänner gått ut på krogen?
Man kan känna sig förlorad på en buss i London.
Ibland känner man sig förlorad på bussen hem i Uppsala, eller på cykel på väg genom Stadsskogen. Men då finns alltid någonting, eller någon, att falla tillbaka på. En trygg oas att fly till. I värsta fall. Hursomhelst, kanske.
Men på en buss i ett främmande land. Vart vänder man sig då? Vad gör man om världen vänder sig ut och in och gatorna man inte ens känner plötligt börjar gå åt andra hållet?
Kommentarer
Trackback
