MyElvis - prosa och poesi och emellanåt sticker verkligheten fram

Från söndag 22 mars:
Min sista dag på jobbet och allting är som vanligt. Jag står utanför affären med min morgoncigg och take-away kaffet från Starbucks, väntar på att den som har nycklar skall komma. Det enda ovanliga är att jag kom iväg i god tid imorse, till och med tidigare än vad som behövs. Kanske skakar händerna lite mer än vanligt av nikotinet, eller kanske är det kaffet.
Solen skiner och jag är glad att vår affär ligger på den sidan av gatan som har morgonsol.
Blir fotad av några morgonpigga turister och får ett godmorgon av grannaffärskollegan. Börjar precis bli hemma i Camden när jag är på väg att lämna det.

Nu har min sista dag på Jolie Moi tagit slut. Och det känns ingenting. Var med Moa i 11 B hela dagen och spenderade första 8 h med att göra absolut ingenting, göra Moa irriterad (men jag tycker inte om henne så det gör ingenting) och tråka ut mig själv. Sista halvtimmen kom jag på att jag kunde ta fram nya örhängen och hade då jätteroligt. Sedan kom Moa på att jag var tvungen att  displaya ett gäng kläder innan stängning, vilket var 5 minuter senare. Det gick ju inte och dessutom var jag tvungen att stanna och hjälpa henne att stänga. Stämpla, fylla i schemat på 247:an och få provisionspengar och klockan blev vips 19.30, timman senare än jag egentligen slutade. Börjar precis lära min hållplatserna på hemvägen utantill ordentligt, denna sista gång jag åker den.

Idag:
En annan som hade sista dagen på jobbet igår var Anthony från Emmys arbete. Så avfirning av honom igår och imorse vaknar jag innan arbetande kvinnorna Em&Em's väckarklockor, vid 7. Sedvanlig grötfrukost (japp, tom efter utekvällar) och morgoncigg med Emmy i vardagsrummet sedan begav jag mig till Sainsburys i Angel för storhandling. Hittade till min stora glädje lösgodis som blev räddningen på bussen hem.
När jag senare på eftermiddagen begav mig till British Museum regnade det för första gången på riktigt länge. Det passade mig dock bra då jag precis innan bokat biljett till Sverige. Humöret var dåledes lite lågt, något som inte ens Quentin Tarantino's True Romance kunde hjälpa. Förövrigt en av de bästa filmerna på länge.
British museum visade sig befinna sig på enbart 30 min avstånd från vårat hem. Lite pinsamt att man inte varit där tidigare. Väl inne spenderades en lång och intensiv stund hos mumierna. Det mest fashinerande var nog att det faktiskt var riktiga sklett som låg där i montrarna precis framför näsan på en. Övriga egyptiska saker, The intime portrait, kulturskillnader i Tibet, en snabb tur till Mesopotamien och sedan hem till Europa. En klockutställning hans med innan temautställningen om mynt. Där lärde jag mig att Sverige varit  ledande kopparexportör i Europa under en tid, att vi haft fyrkantiga mynt och var först med att använda papperssedlar. Första kreditkortet kom 1951.  Sedan var jag alldeles uttöttad och ville bara hem. Men i presentshopen insåg jag att jag glömt Rosett-stenen. Tillbaka in igen, men det var det värt. Den var troligt fashinerande och betydelsefull. Dock var British Museum precis ett sådant prestationsångest-uttråkande museum jag var så glad att Tate inte var. Å andra sidan gav alla viktiga gamla föremål och historier om nu döda människor välbehövlig insikt i all "hinna gjort allt och kunna blicka tillbaka på mitt liv när jag är 20"-ångest. Man ska hinna allt. Det coolaste, bästa, häftigaste. Man ska alltid ha så förbannat roligt och aldrig göra misstag och behva gå tillbaka. My ass. Man behöver inte alls var duktig hela tiden. Mycket avslappnande i slutändan. Jag kommer at bli musei-nörd.
I bussen på väg hem lyser solen på en fräsh, nyduschad värld. Köpte de där korten man skall skicka till hela släkten, bra nu när man precis skall åka hem.