Life is something that happens when you can't get to sleep.
Jag fick slut på sovpiller några dagar innan första lönen. Så mycket liv blev det. Och det jag gör när jag lever är åka buss och skriva, tydligen. Men ni kan vara lugna, lönen kom och min splitter nya Kalms funkar finefine. Så bloggen blir snart hanterbar igen.
Från 11 mars:
Idag fiare jag återkomsten av bakkortet med begle och äkta brygg-take away kaffe-frukost med Emmy. Vi gick och satte oss vid vägspärren på en liten paralellgata innan Emmy sprang till tuben till jobbet . Själv gick jag hem och tog ett långtt bad. Tänkte igenom gårdagen, vardagen och morgondagen. Kom mest fram till att det kan vara rätt dåligt att tänka för mycket.
Har nu kopierat egna nycklar till huset samt betalat igen långet för hyran till Malin. Bor såldes slutligen på riktigt på 75 Blackstock road. Inte officiellt och lagligt naturligtvis, och skräcken finns fortfarande för att möte landlorden när han kommer för att laga tvättmaskinen. Men den dagen den sorgen.
Efter på tok för mycket pasta med smör och vitlök är jag nu på väg för att möta Emmy på hennes lunchrast. Sen skall jag ta mig till Tate Modern. Har klätt upp mig det bästa jag kan i från kvarglömda hatten från hallen, Emmys för stora, gråa kavaj, kjol och läderstövlar. Den illgröna scarfen från Reykjavik får assistera färgklick. Vet inte om resultatet är helt inom kontroll eller genomtänkt, man borde inte få klä på sig kläder när man är så trött som jag idag. Men der är det som är det fina med London, hur många man än känner här (och det är inte många för min del) så är chansen att träffa någon man känner faktiskt mindre än 1 på 18 miljoner. På riktigt. Så jag tror att jag kommer klara denna dagen med.
Bussresan klarades av, trots att jag ägnade tiden åt att halvslumra och vakna till så fort bussen krängde lite eller om någon pratade aningens för högt, och titta surt på alla medresenärer. Som om det vore deras fel att jag är trött som en alika.. Hursomhelst var Emmys lunchrast mycket trevlig, kaffe och kaka från Starbucks i en väldigt grön och arrangerad park vid Themsen tillsammans med en överviktig duva (den var helt sanslöst FET, den vaggade sig fram och var tvungen att sätta sig ned för att skita).
Tate Modern eller När människan börjde tänka:
Francis Bacon hade gjort en stor oval med ena tredjedelen öppen. Innuti var den skinande svart. Kunde man gått i i den hade alla ljud skärmats av och allting blivit lugnt. Svart och verkligheten långt borta.
Alberto Giacomettis bronsskulpturer av människor. Med otroligt enkla former hade han skapat de mest uttrycksfulla och levande ansikten. 2 skuggor bakom och du är aldrig ensam.
Jag kom på att jag vill skriva tredimensionellt, som skulpturer istället för platta tavlor med text.
Picassos "Goat's skull, Bottle and Candle", och Alberto Oehles "Loa" var andra verk jag fastnade för.
Tankar om Claude Monet - Water lilys. Att stå på en bro. Värme. Lugn. Sommar. Dyka ljupt ned, långt bort från allt, trots att det är ljust. Det är det lila som slår mig mest. Det blåa som slinkande tonar in påminner om barndomen. Det ser nästan ut som en hand i överkanten, målade Monet med händerna?
Lugn.
Hos Clyford Hills "Untitled" fastnade jag mest för en del av texten bredvid, i ett citat från Hill hade han annvänt uttrycket "pictorial puzzles". Det tyckte jag var vackert.
Genom olika vinklar ser man olika saker. Kruxet är bara det att man inte kan se genom alla samtidigt.
Arnulf Raniners "Wine crusifix" och Marlene Dumas "Lucy": Kvinnan är strypt. Vi kommer alla att dö.
Det enkla i en bild med bara ett sträck på. Eller två (men varför är ena sträcket lite böjt? Och vad, hur, när bestämdes den exakta vinkeln på böjningen?)
Det enkla i grått.
Det avslappnande i en bild med bara ett sträck på. Eller två.
Det avslappnande i grått.
Svart text på vitt papper blir grått. Kan det bli lika avslappnande?
En lugn nästan 1 timme på Tate och 3 sidor text i gratis-anteckningsblocket från Pocket Shop är resultatet. Har aldrig njutit så av ett muséum. Det perfekta och enda rätta för mitt melankoliska bakishuvud pch värkande trötta kropp, tydligen.
Hann se den stora spindel-skulpturen vid ingången och en liten del av den konstanta utställningen. Men jag lät det ta tid att tänka utan att dröja kvar på tok för länge vid något eller prestationsångest-se-och-läsa-allt. Det gav mersmak.
Saknar verkligen att studera konst, à la bilden på hög- och mellanstadiet eller bilduppgifterna på EOSen på Boland (den pilska pingvinen någon?)
Vet inte om jag betedde mig så kulturnördigt (stod och tog anteckningar lite överallt och satt och skrev på golvet bredvid en mycket bohemisk kompositör, elelr han skrev noter i alla fall) pga. min tidigare nämnda klädsel eller om kläderna på för att jag någonstans i mitt undermedvetna imorse visste hur det skulle bli idag. Någon sorts samband är jag åtminstånne övertygad om att det finns.
En OTROLIGT snygg, OTROLIGT androgyn och OTROLIGT vacker pop-pojke med punkvän gick paralellt med mig inne på utställningen. Vi intresserade oss för lite olika saker men höll samma takt och log då våra blickar möttes..
Från 11 mars:
Idag fiare jag återkomsten av bakkortet med begle och äkta brygg-take away kaffe-frukost med Emmy. Vi gick och satte oss vid vägspärren på en liten paralellgata innan Emmy sprang till tuben till jobbet . Själv gick jag hem och tog ett långtt bad. Tänkte igenom gårdagen, vardagen och morgondagen. Kom mest fram till att det kan vara rätt dåligt att tänka för mycket.
Har nu kopierat egna nycklar till huset samt betalat igen långet för hyran till Malin. Bor såldes slutligen på riktigt på 75 Blackstock road. Inte officiellt och lagligt naturligtvis, och skräcken finns fortfarande för att möte landlorden när han kommer för att laga tvättmaskinen. Men den dagen den sorgen.
Efter på tok för mycket pasta med smör och vitlök är jag nu på väg för att möta Emmy på hennes lunchrast. Sen skall jag ta mig till Tate Modern. Har klätt upp mig det bästa jag kan i från kvarglömda hatten från hallen, Emmys för stora, gråa kavaj, kjol och läderstövlar. Den illgröna scarfen från Reykjavik får assistera färgklick. Vet inte om resultatet är helt inom kontroll eller genomtänkt, man borde inte få klä på sig kläder när man är så trött som jag idag. Men der är det som är det fina med London, hur många man än känner här (och det är inte många för min del) så är chansen att träffa någon man känner faktiskt mindre än 1 på 18 miljoner. På riktigt. Så jag tror att jag kommer klara denna dagen med.
Bussresan klarades av, trots att jag ägnade tiden åt att halvslumra och vakna till så fort bussen krängde lite eller om någon pratade aningens för högt, och titta surt på alla medresenärer. Som om det vore deras fel att jag är trött som en alika.. Hursomhelst var Emmys lunchrast mycket trevlig, kaffe och kaka från Starbucks i en väldigt grön och arrangerad park vid Themsen tillsammans med en överviktig duva (den var helt sanslöst FET, den vaggade sig fram och var tvungen att sätta sig ned för att skita).
Tate Modern eller När människan börjde tänka:
Francis Bacon hade gjort en stor oval med ena tredjedelen öppen. Innuti var den skinande svart. Kunde man gått i i den hade alla ljud skärmats av och allting blivit lugnt. Svart och verkligheten långt borta.
Alberto Giacomettis bronsskulpturer av människor. Med otroligt enkla former hade han skapat de mest uttrycksfulla och levande ansikten. 2 skuggor bakom och du är aldrig ensam.
Jag kom på att jag vill skriva tredimensionellt, som skulpturer istället för platta tavlor med text.
Picassos "Goat's skull, Bottle and Candle", och Alberto Oehles "Loa" var andra verk jag fastnade för.
Tankar om Claude Monet - Water lilys. Att stå på en bro. Värme. Lugn. Sommar. Dyka ljupt ned, långt bort från allt, trots att det är ljust. Det är det lila som slår mig mest. Det blåa som slinkande tonar in påminner om barndomen. Det ser nästan ut som en hand i överkanten, målade Monet med händerna?
Lugn.
Hos Clyford Hills "Untitled" fastnade jag mest för en del av texten bredvid, i ett citat från Hill hade han annvänt uttrycket "pictorial puzzles". Det tyckte jag var vackert.
Genom olika vinklar ser man olika saker. Kruxet är bara det att man inte kan se genom alla samtidigt.
Arnulf Raniners "Wine crusifix" och Marlene Dumas "Lucy": Kvinnan är strypt. Vi kommer alla att dö.
Det enkla i en bild med bara ett sträck på. Eller två (men varför är ena sträcket lite böjt? Och vad, hur, när bestämdes den exakta vinkeln på böjningen?)
Det enkla i grått.
Det avslappnande i en bild med bara ett sträck på. Eller två.
Det avslappnande i grått.
Svart text på vitt papper blir grått. Kan det bli lika avslappnande?
En lugn nästan 1 timme på Tate och 3 sidor text i gratis-anteckningsblocket från Pocket Shop är resultatet. Har aldrig njutit så av ett muséum. Det perfekta och enda rätta för mitt melankoliska bakishuvud pch värkande trötta kropp, tydligen.
Hann se den stora spindel-skulpturen vid ingången och en liten del av den konstanta utställningen. Men jag lät det ta tid att tänka utan att dröja kvar på tok för länge vid något eller prestationsångest-se-och-läsa-allt. Det gav mersmak.
Saknar verkligen att studera konst, à la bilden på hög- och mellanstadiet eller bilduppgifterna på EOSen på Boland (den pilska pingvinen någon?)
Vet inte om jag betedde mig så kulturnördigt (stod och tog anteckningar lite överallt och satt och skrev på golvet bredvid en mycket bohemisk kompositör, elelr han skrev noter i alla fall) pga. min tidigare nämnda klädsel eller om kläderna på för att jag någonstans i mitt undermedvetna imorse visste hur det skulle bli idag. Någon sorts samband är jag åtminstånne övertygad om att det finns.
En OTROLIGT snygg, OTROLIGT androgyn och OTROLIGT vacker pop-pojke med punkvän gick paralellt med mig inne på utställningen. Vi intresserade oss för lite olika saker men höll samma takt och log då våra blickar möttes..
Kommentarer
Trackback
