Think of all the beauty still left around you
Dagar med dåliga nyheter brukar börja med ord som "det var en dag som alla andra" eller "dagen började precis som alla andra dagar". Men dagen idag började faktiskt bättre än de flesta. Vaknade innan väckarklockan imorse, och var dessutom pigg och glad. Solen sken och jag fick mig själv till att styrketräna utan att det ens var jobbigt. Solen sken även när jag gick till jobbet. Fick lite ont i huvudet på vägen men det ordnade sig med morgonkaffe och vilstund på Subway vis Camden Town Station. Jobbet gick som en dans med nya tjejer och lära upp och sen iväg till den andra (mysigare, mindre) affären för att lära sig bättre koll på sortimentet inför nästa veckas promotion. Dessutom fick jag höra att jag enligt chefen är den smartaste hon anställt hittils och att jag är en av arbetskamraternas favoriarbetskamrat.
Så ännu mindre än vanligt var jag förberedd på de svängar som livet tar ibland. Vid 4 ringde morsan, och eftersom jag för en gångs skull svarade jag på arbetstid. Jag kan inte låta bli att undra hur allt hade blivit ifall jag inte hade svarat. Om jag hade gjort som jag borde och lämnat den i väskan, eller bara varit regeltrogen nog att låta bli att svara när den väl låg och vibrerade i fickan.
"Nu är det dags, hon skall inte få lida mera nu" Mamma pratade om Lotta, hunden som vi köpte när jag var 5 år. Hon har överlevt cancer på två ställen, tandstensoperationer och 2 hundattacker. Och fyllde dessutom 16 år i februari. Jag sa hejdå till henne i Frankrike, ett sista farväl innan Island och ett kärt adjö nu när jag åkte till England. Men ändå trodde jag någonstans att hon skulle finnas kvar. Det har hon ju alltid gjort. Kan faktiskt nästan inte komma ihåg hur det var innan hon fanns.
Det räckte naturligtvis inte att börja gråta på jobbet, jag var tvungen att falla ihop i en hög och skaka mitt framför alla kunder. Men det var hon värd.
Var tvungen att prata med chefen men hon gick med på att "a familymember just died" och jag fick sluta 1,5 h tidigare. Åkte för att träffa Malin och Maja vid Emmys jobb för att få lite sällskap. De 2 ölen de tog var de längsta i mitt liv och när vi väl kommit hem var min plan att bara falla ihop på sängen och ja.. inte göra så särskillt mycket mer. Sörja heter det nog. Men Emmy fick med mig på pasta-lagning och så en öl. Det kallas verklighetsflykt. Och bara så du vet, förnekelsens vingar bär dig så långt du vill.
Så ännu mindre än vanligt var jag förberedd på de svängar som livet tar ibland. Vid 4 ringde morsan, och eftersom jag för en gångs skull svarade jag på arbetstid. Jag kan inte låta bli att undra hur allt hade blivit ifall jag inte hade svarat. Om jag hade gjort som jag borde och lämnat den i väskan, eller bara varit regeltrogen nog att låta bli att svara när den väl låg och vibrerade i fickan.
"Nu är det dags, hon skall inte få lida mera nu" Mamma pratade om Lotta, hunden som vi köpte när jag var 5 år. Hon har överlevt cancer på två ställen, tandstensoperationer och 2 hundattacker. Och fyllde dessutom 16 år i februari. Jag sa hejdå till henne i Frankrike, ett sista farväl innan Island och ett kärt adjö nu när jag åkte till England. Men ändå trodde jag någonstans att hon skulle finnas kvar. Det har hon ju alltid gjort. Kan faktiskt nästan inte komma ihåg hur det var innan hon fanns.
Det räckte naturligtvis inte att börja gråta på jobbet, jag var tvungen att falla ihop i en hög och skaka mitt framför alla kunder. Men det var hon värd.
Var tvungen att prata med chefen men hon gick med på att "a familymember just died" och jag fick sluta 1,5 h tidigare. Åkte för att träffa Malin och Maja vid Emmys jobb för att få lite sällskap. De 2 ölen de tog var de längsta i mitt liv och när vi väl kommit hem var min plan att bara falla ihop på sängen och ja.. inte göra så särskillt mycket mer. Sörja heter det nog. Men Emmy fick med mig på pasta-lagning och så en öl. Det kallas verklighetsflykt. Och bara så du vet, förnekelsens vingar bär dig så långt du vill.
Kommentarer
Trackback
