Everyday is like sunday
Idag har vi varit på IKEA (typisk söndagssysseslsättning i min mening) och spontanköpt ett bort och lite annat. Svenskt godis och gifflar bland annat. Nästan lite hemlängtan, men bara nästan. Ikväll blir det utgång!
NO BALLGAME
Allt är inte lika kul som att dricka öl och spela kort. Idag var det alltså inte lika roligt.
Här i London fungerar det såhär; för att få ett jobb måste man ha ett bankkonto och ett National Insurance Number (NI). För att få ett bankkonto måste man ha pass och ett boendebevis. För att få ett boende är det jättebra att ha ett NI och bankkonto. Att få ett NI kräver att man har ett jobb, dessutom tar det typ flera månader.
Jag har ju verkligen ingetdera eftersom jag illegalt bor inneboende i en extrasäng. Jag är som en illegal invandrare och det är inte jättekul.
Som tur var träffade vi Karolina sedan och hon sa att det fanns en bank där det räckte om man sa att man var svensk så ordnade sig allt. Yey! Resten av dagen spatserade vi runt i Nortting Hill och kikade på Portobello Road trots att det inte var någon marknad. Det tog bort lite ångest.
På kvällen gick jag och Em&Em på ½ priset bio i en ombyggd teater. Vi såg Revolutionairy Road och det var jättefint.
En-veckas-jubileum i London och jag längtar efter ett ordnat liv.
Här i London fungerar det såhär; för att få ett jobb måste man ha ett bankkonto och ett National Insurance Number (NI). För att få ett bankkonto måste man ha pass och ett boendebevis. För att få ett boende är det jättebra att ha ett NI och bankkonto. Att få ett NI kräver att man har ett jobb, dessutom tar det typ flera månader.
Jag har ju verkligen ingetdera eftersom jag illegalt bor inneboende i en extrasäng. Jag är som en illegal invandrare och det är inte jättekul.
Som tur var träffade vi Karolina sedan och hon sa att det fanns en bank där det räckte om man sa att man var svensk så ordnade sig allt. Yey! Resten av dagen spatserade vi runt i Nortting Hill och kikade på Portobello Road trots att det inte var någon marknad. Det tog bort lite ångest.
På kvällen gick jag och Em&Em på ½ priset bio i en ombyggd teater. Vi såg Revolutionairy Road och det var jättefint.
En-veckas-jubileum i London och jag längtar efter ett ordnat liv.
Det farliga med att blogga
Nu har jag insett farorna med att blogga. När jag satt och skrev ett inlägg för några dagar sedan satt jag med ena foten under mig (typ som en extra sittdyna. Låter faktiskt sjukt dumt när man tänker efter) så när jag reste på mig märkte jag att det kändes konsigt. Som om ena benet liksom var en bra bit kortare än det andra. Då jag blickade ned såg jag att jag inte riktigt stod på ena foten, utan mer på ankeln och foten i fråga stod ut i en konstig vinkel. Så jag tog upp den och vickade på den ett tag (som tur var satt den fortfarande fast och var alltså inte av). Tillsut försökte jag ta ett steg igen, med det var dumt. Denna gång blev det snarare så att jag ställde mig på ovansidan av foten, det gjorde ont i hela jävla benet. Så jag rasade ihop på soffan och masserade det stackars benet och det stack som bara tusan när blodet tvingade sig fram i de förskrumpnade blodkärlen. Men efter 5 minuter kunde jag som tur var likna iväg och koka mitt kaffevatten. Vilken pärs!
Those dancing days
Kom på att det är jätterunderligt att ingen utgångsrapport skirvits än. Hursomhelst så var första riktiga utekvällen i fredags (sitta och dricka vin klassas ju faktiskt inte som utekväll eftersom man är.. inne.. hemma ju) då vi följde med våran flatmate Oskar ut. Kvällen började smått kaotiskt då vi kom hem vid 8 och tyckte att vi skulle ha gott om tid att fixa i ordning oss och så. Men icke, i detta landet är de galna och går ut typ 9. Jaja, en öl i vardagsrummet hanns med innan vi begav oss.
Liverpool street blev målet där Oskar mötte en vän på stationen bara sådär, fett otippat i en 9 miljonersstad lixom.. Aja, hans vän som vi egentligen skulle träffa var lite sen så vi drog till ett coolt ställe som hette något med massa siffror där i tog en öl tills Sebastian (som jag fick för mig hette Simon och därför kallade honom det hela kvällen) kom. Så gick vi till en rätt cool club där vi hamnade på en spelning med ett helt pepp lite små-orkester-pop band (urkult nästa?) spelade. Kändes rätt.
Därefter sprang vi runt ett tag för att hitta ett ställe att ta en öl och prata på. Vi hamnade på ett väldigt random ställe där musiken var alldels för hög men Em&Em blev bjudna på en Cosmopolitan av två advokader (men jamena vem säger "Cosmopolitan" när man ska bli bjuden på en drink? Tydligen är det någonting man skall ha gjort, vartfall när det handlar om advokater) medans min lott var att sitta och lyssna på när Simon pratade djupa saker om hur svårt det är att vara frilands-fotograf. Lite synd att man verkligen inte hörde någonting på det där stället för annars hade det nog varit en rätt intressant konversation som jag gärna haft någon annan stans i ett annat tillstånd.
Nästa och för kvällen sista anhalt blev en mysig och lite turk-inspirerad bar där de serverade kryddat varmt vin vilkert var en HIT!
På vägen hem hoppade jag och Emmy i snöhögar medans de andra åt beagels.
Lördag kväll hade vi hittat ett ställe i Covent Garden som vi ville gå till. Eftersom vi fick bestämma själva hade vi tid till hur många smink och klädbyten vi ville + fördrickningshäng i vardagsrummet med våra flatmates innan vi begav oss. Vilket naturligtvis betydde att vi blev sena.
Busskortkrångelstrul på vägen ledde till en intressant konversation med en kille från Kosovo i en kiosk i en del av Finsbury som vi faktiskt aldrig varit i (Wow-faktor hög!). Väl i Covent Garden bestämde vi oss för att ta en öl på en lite typisk engelsk bar. Sedan skulle vi hitta stället vi skulle till, vägen dit ledde till Em&Em's kisspaus då jag fick ännu ett momet i en stol utanför ett stängt café med en cigg (alla mina moments innehåller fan cigg och sitta ned och kontemplera, illa kanske?) en god cider inhandlad på en oansenlig off license-kvartersshop och en helt divine situation då Emmy har krånglat sig fram med sina höga klackar över ett kullerstensbelagt torg vid stationen och svurit, ställer sig stilla, vilket uppenbarligen är svårt eftersom hon ragglar en del och nästan viker sig dubbel, ser anklagande på mig och Emilie som precis tagit upp en karta för att försöka hitta dit vi ska, och säger "Fan vad ni är fulla!" ¨på ett väldigt negativt vis. Det hör till saken att hon, just då, var väldigt mer full än vad vi var.
För en gångs skull hittar vi till stället vi ska, någon slagt after school-historia. 2 vånings dansgolv med ganska dålig random dansmusik och en lite undangömd indie-bar. I garderobskön hittas jag av en vän från Uppsala, typiskt mig men som tur är är jag för glad för att blir upprörd och paranoid. Resultatet för kvällen är 2-2 för Emmy och mig. Men jag blir vartfall bjuden på en öl. Mellan det dansar vi och har roligt tillsammans också ;) I toalettkön på indie-baren möter vi en dryg tjej som tycker vi skall gå undan i kön för henne för "it only takes 3 minutes".Jag mumlar någonting irriterat till Emilie på svenska, varvid tjejn informerar oss om att hon faktiskt är svensk, sen mumlar hon något väldigt argt också. Men vad fan, försöka tränga sig i kön är inte okej och 3 minuter kan vem som helst faktiskt gå på toa på..!
Emmy blir alldels överförtjust över att hon träffat en asiat (någon sorts tanke om att undersöka vilket etnicitet som hånglar bäst föreligger) och det är synd att hon blir så väldigt glad då bilderna avslöjar den något nyktrare Emilies farhågor om att killen i fråga är en väldigt vanlig och väldigt europeisk. Som vi har skrattat och påminnt Emmy om det hela tiden sedan dess..
På bussen faller Em&Em i förhållandevis djup fylle-sömn och jag är glad att jag träffar Mark (som jag och Emilie kommer ihåg som hyffsat snygg faktiskt) som jag kan prata om och som kan hjälpa oss att hitta då bussen först inte stannar på vår hållplats och då vi misslyckas att gå av på nästa. Att han sedan attack-hånglade mig och sedan frågar "How did that happend"? tar vi inget extra för.
Idag är det måndag då vi skulle söka jobb. Vi tog oss till Covent Garden igen där vi hittade massa affärer vi ville men inte fick gå in i för att vi skulle koncentrera oss på att söka jobb tills vi var alldeles för hungria. Klockan 4 hade vi ännnu inte sökt några jobb men satt på Kentycky Fried Chicken och blev väldigt mätta. Där tog även Emmy upp frågan om när kvällens första öl skulle intas. Vi är så väldigt mogna och ansvarsfulla. I slutändan sökte vi ivartfall ett jobb vid Tottenham Station Road och chefen lät ganska så positiv bara det att vi måste skaffa ett bankkonto och ett National Insurance Number först. First thing tomorrow!
Sen åkte vi hem och hade en väldig, spontan måndagsfylla. Vi lyssnade på jazz och Pink, lekte lekar och skrattade hejdlöst mycket. Min öl är slut och jag tror att jag skall joina de andra i sovandes dal.
Imorgon blir det Notting Hill med Karolina och halva-priset bio!
Liverpool street blev målet där Oskar mötte en vän på stationen bara sådär, fett otippat i en 9 miljonersstad lixom.. Aja, hans vän som vi egentligen skulle träffa var lite sen så vi drog till ett coolt ställe som hette något med massa siffror där i tog en öl tills Sebastian (som jag fick för mig hette Simon och därför kallade honom det hela kvällen) kom. Så gick vi till en rätt cool club där vi hamnade på en spelning med ett helt pepp lite små-orkester-pop band (urkult nästa?) spelade. Kändes rätt.
Därefter sprang vi runt ett tag för att hitta ett ställe att ta en öl och prata på. Vi hamnade på ett väldigt random ställe där musiken var alldels för hög men Em&Em blev bjudna på en Cosmopolitan av två advokader (men jamena vem säger "Cosmopolitan" när man ska bli bjuden på en drink? Tydligen är det någonting man skall ha gjort, vartfall när det handlar om advokater) medans min lott var att sitta och lyssna på när Simon pratade djupa saker om hur svårt det är att vara frilands-fotograf. Lite synd att man verkligen inte hörde någonting på det där stället för annars hade det nog varit en rätt intressant konversation som jag gärna haft någon annan stans i ett annat tillstånd.
Nästa och för kvällen sista anhalt blev en mysig och lite turk-inspirerad bar där de serverade kryddat varmt vin vilkert var en HIT!
På vägen hem hoppade jag och Emmy i snöhögar medans de andra åt beagels.
Lördag kväll hade vi hittat ett ställe i Covent Garden som vi ville gå till. Eftersom vi fick bestämma själva hade vi tid till hur många smink och klädbyten vi ville + fördrickningshäng i vardagsrummet med våra flatmates innan vi begav oss. Vilket naturligtvis betydde att vi blev sena.
Busskortkrångelstrul på vägen ledde till en intressant konversation med en kille från Kosovo i en kiosk i en del av Finsbury som vi faktiskt aldrig varit i (Wow-faktor hög!). Väl i Covent Garden bestämde vi oss för att ta en öl på en lite typisk engelsk bar. Sedan skulle vi hitta stället vi skulle till, vägen dit ledde till Em&Em's kisspaus då jag fick ännu ett momet i en stol utanför ett stängt café med en cigg (alla mina moments innehåller fan cigg och sitta ned och kontemplera, illa kanske?) en god cider inhandlad på en oansenlig off license-kvartersshop och en helt divine situation då Emmy har krånglat sig fram med sina höga klackar över ett kullerstensbelagt torg vid stationen och svurit, ställer sig stilla, vilket uppenbarligen är svårt eftersom hon ragglar en del och nästan viker sig dubbel, ser anklagande på mig och Emilie som precis tagit upp en karta för att försöka hitta dit vi ska, och säger "Fan vad ni är fulla!" ¨på ett väldigt negativt vis. Det hör till saken att hon, just då, var väldigt mer full än vad vi var.
För en gångs skull hittar vi till stället vi ska, någon slagt after school-historia. 2 vånings dansgolv med ganska dålig random dansmusik och en lite undangömd indie-bar. I garderobskön hittas jag av en vän från Uppsala, typiskt mig men som tur är är jag för glad för att blir upprörd och paranoid. Resultatet för kvällen är 2-2 för Emmy och mig. Men jag blir vartfall bjuden på en öl. Mellan det dansar vi och har roligt tillsammans också ;) I toalettkön på indie-baren möter vi en dryg tjej som tycker vi skall gå undan i kön för henne för "it only takes 3 minutes".Jag mumlar någonting irriterat till Emilie på svenska, varvid tjejn informerar oss om att hon faktiskt är svensk, sen mumlar hon något väldigt argt också. Men vad fan, försöka tränga sig i kön är inte okej och 3 minuter kan vem som helst faktiskt gå på toa på..!
Emmy blir alldels överförtjust över att hon träffat en asiat (någon sorts tanke om att undersöka vilket etnicitet som hånglar bäst föreligger) och det är synd att hon blir så väldigt glad då bilderna avslöjar den något nyktrare Emilies farhågor om att killen i fråga är en väldigt vanlig och väldigt europeisk. Som vi har skrattat och påminnt Emmy om det hela tiden sedan dess..
På bussen faller Em&Em i förhållandevis djup fylle-sömn och jag är glad att jag träffar Mark (som jag och Emilie kommer ihåg som hyffsat snygg faktiskt) som jag kan prata om och som kan hjälpa oss att hitta då bussen först inte stannar på vår hållplats och då vi misslyckas att gå av på nästa. Att han sedan attack-hånglade mig och sedan frågar "How did that happend"? tar vi inget extra för.
Idag är det måndag då vi skulle söka jobb. Vi tog oss till Covent Garden igen där vi hittade massa affärer vi ville men inte fick gå in i för att vi skulle koncentrera oss på att söka jobb tills vi var alldeles för hungria. Klockan 4 hade vi ännnu inte sökt några jobb men satt på Kentycky Fried Chicken och blev väldigt mätta. Där tog även Emmy upp frågan om när kvällens första öl skulle intas. Vi är så väldigt mogna och ansvarsfulla. I slutändan sökte vi ivartfall ett jobb vid Tottenham Station Road och chefen lät ganska så positiv bara det att vi måste skaffa ett bankkonto och ett National Insurance Number först. First thing tomorrow!
Sen åkte vi hem och hade en väldig, spontan måndagsfylla. Vi lyssnade på jazz och Pink, lekte lekar och skrattade hejdlöst mycket. Min öl är slut och jag tror att jag skall joina de andra i sovandes dal.
Imorgon blir det Notting Hill med Karolina och halva-priset bio!
Relax
Jag hade ett underligt moment med min mamma idag. Hon hade lämnat ett stressat meddelande på min voicemail om att jag inte svarat i telefonen på 3 dagar. Oron letade sig väg genom hennes röst långt borta i Sverige till mitt eget nyvakna medvetande i regniga London. Så jag ringde upp direkt. Hon var glad att höra min röst och jag sa att allt var bra men jag berättade också om oron. Vi har inga jobb. Det rullar inte in några pengar, än.
Och då hände det. hon sa att jag borde koppla av, det har bara gått några dagar ännu och herregud passa på att ha lite kul nu. Du kanske borde träffa någon och prata om all din oro så att den slutar? Passa på att lev nu! Oroa dig om en månad eller så.
Det trodde jag aldrig om henne, jag trodde hon skulle vara den som skulle få mig att flippa. Som jag missbedömt henne. Men samtidigt, om hon visste hela sanningen, skulle hon säga samma sak? Vi bakade bröd igår, och frös in för att spara och ha billigt, nyttigt bröd hela tiden. Det hade hon nog tyckt om. men jag vet inte om hon någonsin kommer att få veta det. Ska man berätta sanningen är det lika bra att ta allting på en gång, och mycket skulle hon klara sig så bra utan. Vi får se, en dag kanske men å andra sidan följer det mesta nog med till graven.
Idag regnar det som sagt och vi ska ge oss ut och söka jobb. Är lite nervös, det är fasiken en fet bedömningssituation där man får feedback på sitt första intryck på en gång. Men övning ger färdighet.
Och då hände det. hon sa att jag borde koppla av, det har bara gått några dagar ännu och herregud passa på att ha lite kul nu. Du kanske borde träffa någon och prata om all din oro så att den slutar? Passa på att lev nu! Oroa dig om en månad eller så.
Det trodde jag aldrig om henne, jag trodde hon skulle vara den som skulle få mig att flippa. Som jag missbedömt henne. Men samtidigt, om hon visste hela sanningen, skulle hon säga samma sak? Vi bakade bröd igår, och frös in för att spara och ha billigt, nyttigt bröd hela tiden. Det hade hon nog tyckt om. men jag vet inte om hon någonsin kommer att få veta det. Ska man berätta sanningen är det lika bra att ta allting på en gång, och mycket skulle hon klara sig så bra utan. Vi får se, en dag kanske men å andra sidan följer det mesta nog med till graven.
Idag regnar det som sagt och vi ska ge oss ut och söka jobb. Är lite nervös, det är fasiken en fet bedömningssituation där man får feedback på sitt första intryck på en gång. Men övning ger färdighet.
One moment in time
I vårat kök råder evigt regn. Och i det ruttnande badrumsfönstret frodas mossan. I kvarterskiosken finns 2 flaskor för för 5 pund. här lever vi ett liv fyllt av mer skratt än någonsin. Vi borde söka jobb, och försöker med mer frustration än ambition. Sena kvällar och långa promenader regniga parker. När solen lyser på förmiddagarna sover vi. men visst är vi lyckliga. för vi har någon att dela allt med, vi har det som behövs för dagen och vi ler. För vi lever.
I had a feeling that I belonged
När jag vaknade imorse sov de andra. Huvudet snurrade lagom och jag var trött på att bara ligga i sängen och dröna. Så mystofflorna åkte på och jag begav mig nedåt för att urforska vad dagen hade att bjuda på. Hamnade naturligtvis slutligen i köket, där värmde jag lite vatten på gasspisen samtidigt som någon annan här i huset fick äran att utan sin vetskap bjuda mig på lite mogonkaffepulver. Mjölkpaketet som vi igåg lagt ned på en hylla i kylen för att få plats
med ölburkarna som var tvugna att stå, hade naturligtvis läckt men det fanns tillräckligt kvar för att späda ut min "pulverespresso".
Koppen följde med in till vardagsrummet tillsammans med ciggpaketet från igår. Jag sjönk ned i en av de slitna och härligt bekvämt nedsuttna fåtöljerna i slitet rött skin. Öppnade fönstret lite och satte på Tracy Chapman - Collection.
"I had a feeling that I belonged" sjunger Tracy och jag sitter bakfull i ett punkkollektiv vid Finsbury Park i London, tänder en cigarett och tittar ut på solskenet över skolgården tvärs över gatan. Låten tar slut och följs av "Baby can I hold you", min cigarett är också slut så jag tar ut Khaled Housseinis "Tusen strålande solar" och börjar läsa. Det drar lite småkallt från det öppna fönstret, det är februari i London.
med ölburkarna som var tvugna att stå, hade naturligtvis läckt men det fanns tillräckligt kvar för att späda ut min "pulverespresso".
Koppen följde med in till vardagsrummet tillsammans med ciggpaketet från igår. Jag sjönk ned i en av de slitna och härligt bekvämt nedsuttna fåtöljerna i slitet rött skin. Öppnade fönstret lite och satte på Tracy Chapman - Collection.
"I had a feeling that I belonged" sjunger Tracy och jag sitter bakfull i ett punkkollektiv vid Finsbury Park i London, tänder en cigarett och tittar ut på solskenet över skolgården tvärs över gatan. Låten tar slut och följs av "Baby can I hold you", min cigarett är också slut så jag tar ut Khaled Housseinis "Tusen strålande solar" och börjar läsa. Det drar lite småkallt från det öppna fönstret, det är februari i London.
