The beginning of the twist
Nu snurrar saker åt rätt håll för oss här. Inte hade ett jobb riktigt tagit slut för innan ett annat tog vid. Tänkte att jag skulle tillåta mig en lugn sängdag och tycka synd om mig själv när telemarkting-jobbet var över men turligt nog lyckades Emmy övertala mig och Emilie (eller vartfall mig, Emilie hade nog klarat det själv också) att åka till stan och ta tag i våra liv istället. Det var också Emmy som tipsade om ett ställe I Camden där man säkert kan få jobb. "Du kommer att hata det och vilja springa därifrån på en gång. Men pengar är pengar" hade hennes vän tydligen sagt. Så vi droppade förbi lite på vägen sådär för att lämna cv. Som tur var var chefen på stället där och jag fick provjobba på en gång. Så nu jobbar jag på Jolie Moi, en lite småskabbig klädaffär precis bredvid KFC på Camden High Street. Faktiskt så har vi rätt mycket snygga kläder, men med kvalité à la Savann. Jobbet går ut på att städa och hålla rent och märka och stryka kläder förståss men framför allt att sälja. Vi skall gå runt och prata så mycket som möjligt med alla kunder och säga hur fint det de har på sig är osv.osv. Och jag kan inte sälja. Det och att arbetskamraterna är helt hetsiga och skriker på en hela tiden är väl det som är problemet. Men chefen tycker om mig. Verkligen. Hon vill att jag skall jobba så mycket som möjligt och borde få första befodran borde komma om 2 veckor. Sen blev de ju lite arga över att jag inte kunde jobba i helgen, men de sa at de definitivt skulle ringa i veckan. Ljuger de så dödar jag dem.
Emmy jobbar vidare på sitt barjobb, mycket jobb men verkar endå kul. Var där och tog en öl med henne efter jobbet igår och om hon ville jobba på en typisk engelsk bar så har hon minsann lyckats! Om några veckor skulle det kanske finnas en ledig plats där och då jävlar vill jag söka den.
Som körsbäret i kråksången så har Emilie också fått jobb. För när jag stod och provjobbade i Camden började hon dela ut CV'n i stan och hamnade hux flux på en helt överjävlig intervju på en skoaffär. Men trots 6 andra sökande bara den dagen så fick hon jobbet. Det mest välordnade av alla med fast schema och hela kittet. Grattis grattis.
Tillbaka till gårdagen så tog jag och Emmy ju en öl på hennes jobb sen mötte vi upp Emilie på Trafalgar square efter hennes första arbetsdag. Liverpool street och klubben där vi var på spelning senast vi var där blev målet. Det mestspännande som hände där var att vakterna kollade i min vaselinburk när de skulle kolla igenom väskan men de struntade helt i neccesairen, 2 tequilashots till Em&Em, en rolig basist och massa dålig dansmusik. Bara för att upprepning verkade vara kvällens motto så drog vi vidare till stället där de serverade varmt vin. Lyckades faktiskt sno receptet på det genom att låssas att jag var allergisk mot massa kryddor och sådant. Vi träffade 2 roliga italienare och sen blev vi utkastade för att jag och Emmy gick på toa samtidigt. Men det gjorde inte så mycket för stället skulle ändå stänga. Emilie ansåg att kvällen var över för hennes del och åkte hem medans jag och Emmy tog och till Old Street för där skulle det finnas ställen öppna. Men det gjorde det minsann inte så efter någon timmas runtflängande tänkte vi börja dra oss hemmåt men ack vilken konstig tanke. Det gick verkligen inga bussar någonstans och på den ända lilla busshållsplatsen som fanns väntade vi i 1 h på en buss som skulle komma varje halvtimma. Tillslut drog jag med mig Emmy för att leta efter något bättre. På vägen gick vi förbi inte mindre än 5 tillsälligt avstängda busshållsplatser, skällde ut oskyldiga fransmän och frös. För att göra en lång historia mindre jättelång tog vi bussen från Liverpool street in till stan strax innan 5 och 2 h och ett bussbyte senare var vi hemma.
What a night.. not.
Idag är BAKIS och Maja och Malin kommer och det ska bli roooligt! Vars de nu är någonstans för de landade för nästan 2 h sedan och har fortfarande inte hört av sig. Klurigt. I övrigt så fyller Ingrid år imorgon och jag skulle ge ganska så mycket för att få hänga med henne ikväll. Puss på henne vartfall och bara så hon vet så sympatidricker vi öl till hennes ära här ikväl. Grattis!
Emmy jobbar vidare på sitt barjobb, mycket jobb men verkar endå kul. Var där och tog en öl med henne efter jobbet igår och om hon ville jobba på en typisk engelsk bar så har hon minsann lyckats! Om några veckor skulle det kanske finnas en ledig plats där och då jävlar vill jag söka den.
Som körsbäret i kråksången så har Emilie också fått jobb. För när jag stod och provjobbade i Camden började hon dela ut CV'n i stan och hamnade hux flux på en helt överjävlig intervju på en skoaffär. Men trots 6 andra sökande bara den dagen så fick hon jobbet. Det mest välordnade av alla med fast schema och hela kittet. Grattis grattis.
Tillbaka till gårdagen så tog jag och Emmy ju en öl på hennes jobb sen mötte vi upp Emilie på Trafalgar square efter hennes första arbetsdag. Liverpool street och klubben där vi var på spelning senast vi var där blev målet. Det mestspännande som hände där var att vakterna kollade i min vaselinburk när de skulle kolla igenom väskan men de struntade helt i neccesairen, 2 tequilashots till Em&Em, en rolig basist och massa dålig dansmusik. Bara för att upprepning verkade vara kvällens motto så drog vi vidare till stället där de serverade varmt vin. Lyckades faktiskt sno receptet på det genom att låssas att jag var allergisk mot massa kryddor och sådant. Vi träffade 2 roliga italienare och sen blev vi utkastade för att jag och Emmy gick på toa samtidigt. Men det gjorde inte så mycket för stället skulle ändå stänga. Emilie ansåg att kvällen var över för hennes del och åkte hem medans jag och Emmy tog och till Old Street för där skulle det finnas ställen öppna. Men det gjorde det minsann inte så efter någon timmas runtflängande tänkte vi börja dra oss hemmåt men ack vilken konstig tanke. Det gick verkligen inga bussar någonstans och på den ända lilla busshållsplatsen som fanns väntade vi i 1 h på en buss som skulle komma varje halvtimma. Tillslut drog jag med mig Emmy för att leta efter något bättre. På vägen gick vi förbi inte mindre än 5 tillsälligt avstängda busshållsplatser, skällde ut oskyldiga fransmän och frös. För att göra en lång historia mindre jättelång tog vi bussen från Liverpool street in till stan strax innan 5 och 2 h och ett bussbyte senare var vi hemma.
What a night.. not.
Idag är BAKIS och Maja och Malin kommer och det ska bli roooligt! Vars de nu är någonstans för de landade för nästan 2 h sedan och har fortfarande inte hört av sig. Klurigt. I övrigt så fyller Ingrid år imorgon och jag skulle ge ganska så mycket för att få hänga med henne ikväll. Puss på henne vartfall och bara så hon vet så sympatidricker vi öl till hennes ära här ikväl. Grattis!
Hold your head high because tomorrow you may die
Klockan är 9 i London och jag sitter på bussen hem från sista dagen på jobbet. Blev anställd i lördags och idag, onsdag, tog det slut. Till råga på allt tog det egentligen slut reda igår. Men man tar det som bjuds.
Man kan säga att vår Londonresa är på väg in i ett nytt stadie. När vi kom hit var vi som ystra, yra, borttappade barn. Men ganska snabbt blev vi ungdomar som röjde dag och natt, gjorde slut på alla pengar som fanns (även de som inte fanns btw) och tänkte inte mycket mer än så. Hur underbar det än må låta så är det varken hållart eller ens särskillt roligt i längden.
Nu är vi på väg in i ett mer moget stadium av ansvar och återbetalning. Paniken är över, uppehållstillstånden hävt. Men just detta att vara på väg är inte alltid så kul. VI har inte hunnit riktigt in i det vuxna än. Paniken är ersatt av en annan. Ingenting är tillräckligt ordnat, vi jobbar inte tillräckligt och inget är stabilt nog. Vi saknar fortfarande flängandet, den konstanta berusningen utan tankar. Men vi vet också att vi inte kan komma tillbaka dit. Eftertanken är här för att stanna.
Vi är vilsna och letar febrilt efter någon som kan ta besluten och bara ordna allt åt oss. Låter på ett sätt som definitionen av ungdomen, och så är det kanske också.
Men mitt nya bankkort är snart påväg hit och livet börjar någorlunda ordna sig.
Man kan säga att vår Londonresa är på väg in i ett nytt stadie. När vi kom hit var vi som ystra, yra, borttappade barn. Men ganska snabbt blev vi ungdomar som röjde dag och natt, gjorde slut på alla pengar som fanns (även de som inte fanns btw) och tänkte inte mycket mer än så. Hur underbar det än må låta så är det varken hållart eller ens särskillt roligt i längden.
Nu är vi på väg in i ett mer moget stadium av ansvar och återbetalning. Paniken är över, uppehållstillstånden hävt. Men just detta att vara på väg är inte alltid så kul. VI har inte hunnit riktigt in i det vuxna än. Paniken är ersatt av en annan. Ingenting är tillräckligt ordnat, vi jobbar inte tillräckligt och inget är stabilt nog. Vi saknar fortfarande flängandet, den konstanta berusningen utan tankar. Men vi vet också att vi inte kan komma tillbaka dit. Eftertanken är här för att stanna.
Vi är vilsna och letar febrilt efter någon som kan ta besluten och bara ordna allt åt oss. Låter på ett sätt som definitionen av ungdomen, och så är det kanske också.
Men mitt nya bankkort är snart påväg hit och livet börjar någorlunda ordna sig.
We live in London
Tankar från 21.02.09:
Ibland slår det oss plötsligt att vi faktiskt bor och lever i London.
Det är här vi går upp på morgonen, träffar vänner på en kaffe i Nottning Hill eller en öl i Camden. Det är här vi festar järnet, det är här vi skrattar och det är här våra trött fötter släpar sig sista biten hem efter en lång dag i centrum.
Men det hästigaste är det att vi inte bara börjat hitta och få en känsla för var saker och ting ligger, vi har även förjat få känslor för själva platserna.
Oxford Cirkus kan vara en bra och central möteplats, men mardrömmen när man är trött i kroppen och på alla miljoner människor överallt.
Vid Marble Arch går man av ifall man skall till Primark och trösta sig billiga kläder och lyssna på andra utlänningars konversationer. Härifrån kan man också ta sig till den svenska affären ifall hemlängtan blir för svår.
Picadilly Cirkus kommer alltid att påminna oss om en underbar situation när jag sträkte bak en gratistidning för att skydda väskan mot ficktjuvar när vi skulle gå över en gata, varvid Emmy tror att jag sträcker ut handen för att hjälpa henne över gatan och blir mycket förolämpad och förgrymmad.
Men viktigast är Trafalgar Square. Det centralaste vår buss går är dit och det är även där sista bytet på vägen hem alltid är. Platsen luktar hemma och lugn över att det vara är 40 min och inga mer bussbyten mellan oss och hemmet.
Ibland slår det oss plötsligt att vi faktiskt bor och lever i London.
Det är här vi går upp på morgonen, träffar vänner på en kaffe i Nottning Hill eller en öl i Camden. Det är här vi festar järnet, det är här vi skrattar och det är här våra trött fötter släpar sig sista biten hem efter en lång dag i centrum.
Men det hästigaste är det att vi inte bara börjat hitta och få en känsla för var saker och ting ligger, vi har även förjat få känslor för själva platserna.
Oxford Cirkus kan vara en bra och central möteplats, men mardrömmen när man är trött i kroppen och på alla miljoner människor överallt.
Vid Marble Arch går man av ifall man skall till Primark och trösta sig billiga kläder och lyssna på andra utlänningars konversationer. Härifrån kan man också ta sig till den svenska affären ifall hemlängtan blir för svår.
Picadilly Cirkus kommer alltid att påminna oss om en underbar situation när jag sträkte bak en gratistidning för att skydda väskan mot ficktjuvar när vi skulle gå över en gata, varvid Emmy tror att jag sträcker ut handen för att hjälpa henne över gatan och blir mycket förolämpad och förgrymmad.
Men viktigast är Trafalgar Square. Det centralaste vår buss går är dit och det är även där sista bytet på vägen hem alltid är. Platsen luktar hemma och lugn över att det vara är 40 min och inga mer bussbyten mellan oss och hemmet.
Stolt
Skrivet fredag 20.02.09:
Idag är jag stolt över mig själv. Gick upp 8.00 imorse efter galen utekväll igår. Morgonen ägnades åt att organisera dagens bussresor, snabb dusch, 1 kopp kaffe och med väskan laddad med nypåfylld vattenflska, äpple och diverse viktiga papper begav jag mig mot Leyhausen i Hammersmith (tyskt telemarketing-företag som jag mailade för några dagar sedan och fick komma på interbvju nästan direkt! Em&Em tvingade mig att köpa kostymbyxor till intervjun för det är tydligen så det funkar här. I mitt desperata behov av miav jobb begav jag mig således till primak för att sälja min själ för 5 pund. Jaja, det kanske hade sin nytta trots allt för jobbet blev mitt!) Efter den nästan 2 h långa bussresan åkte vi förbi Hyde Park Green park med Buckingham Palace pch vaktombye samt Isaac Newtos ungdomsbostad. Under tiden fick jag reda på att mor ramlat och brytit 3 fingrar och dessutom gått runt ovetandes om detta i 3 dagar. Sjuk! Kände mig plötsligt mycket otillräcklig, långt hemifrån i en osäker värl. Men det var skönt att höra att det var mer synd om någon annan än mig, och bakfylleullamåendet började sakta ge efter.
Väl på Leyhausen blev jag bemött med allt annat än "oj, vad duktig och välorganiserad du är som köarar av massa saker trots att din väld är helt galen" utan snarare av misstro och suckar över mitt ooardnade levnadssätt. SOm om de skulle kunna bedömma hela det bara på det faktum att jag inte bor någonstans officiellt! Fick tjata mig till ett sorts bevis för att jag skall börja jobba där, vilket krävdes för nästa anhalt; CitySide JObcentre där national insurance-intervjun skulle hållas. Kommer nog krävas en del övertalning där med.
Men jag är glad och nöjd med mig självendå. Tiden är på mig sida, solen skiner och CitySide Jobcentre skall tyligen ligga nästa The Tower of London och de vackra omgivningarna där. Baksmällan börjar sakna ge med sig,
Kl 13.00 ankommer jag till busstationen som tydligen skall ligga närmast Jobcentret, på vägen dit åkte vi mycket riktigt för bi The Tower of London, bland det vackraste jag någonsin sett!
Intervjun skall inte vara förrens 14.30 så jag anser mig ha gott om tid att hitta dit och sedan gå och hitta nåt att äta (1 äpple och en flaska vatten går man inte långt på) men det visar sig vara svårare än man kunde tro. Trots vägbeskrining från både från internet och från en man i en kiosk plus en snabb kik i några danska tjejers kartbok står inte vägen men Jobcentret att hitta. Trots att området är vackert och fyllt med affärer och en alldeles underbar marknad med massa vackra saker (framförallt jättecoola skor) börjar det efter 2 h bli lätt mardrömslikt. Alla gator går bara runt runt och slutar alla på samma ställe och trots att jag befinner mig exakt där gatan borde finnas går den inte att upptäcka. Precis när jag tänker ge upp hittar jag den vartfall och hinner precis i tid till intervjun. Intervjun var dessutom inte hälften så lång och läskig som den utlovats och jag får tillochmed beröm för min fins engelska av den snälle intervjumannen.
Lyckan ler mot mig även när det gälelr hembussen; det går en buss direkt från Jobcentret till Finsbury Park. Trots det känner jag mig mest trött, orolig och väldigt ensam på bussen hem så när engelska brottsofferjouren ringer och frågar om allt är OK och ifall de kan hjälpa till med något har jag mest lust att bryta ihop och säga åt dem att hämta mig och ta hand om mig och aldrig släppa ut mig ensam i den stora, farliga världen igen. Men så gör man ju inte..
Engelska bussar har en lite kufisk ovana att helt plötsligt på en hållplats mitt i ingenstans säga att nu var det visst bussens slutstation, blinka lite med lamporna och sedan spotta ut en på gatan. Detta hände naturligtvis på bussen hem, som tur var inte så lnågt hemifrån så jag plågade mina stackars fötter med en promenad till.
När jag kom hem var klockan strax efter 5 och denna dagen kändes som en av de längsta i mitt liv.
Juicebox
Idag är det Arsenal-match och vi bor inom synavstånd till arenan. Men hemma sitter vi, just avklarat middag (sallad o bröd = förbättringar) efter en pub och några öl med Aida och pojkvän. Annars idag har sökts jobb, Emilie skall provjobba resten av vecka lyckosten. Jag testade lyckan vid Leicester Square och Covent Garden men blev faktiskt mest dissad. Har delat ut 20 cv nu + typ 50 över nätet så snart skall det väl förihelvette losna.
Imorgon skall vi ringa till ett marknadsföringsföretag som ev vill ha in svenska marknadsförare, försöka hinna till Tate Modern och sedan söka jobb igen. Vid Regent Street har ju både Em&Em haft lycka så jag skall nig försöka där.
Juicebox med The Strokes har gått på repeat hela dagen, lyssna!
Imorgon skall vi ringa till ett marknadsföringsföretag som ev vill ha in svenska marknadsförare, försöka hinna till Tate Modern och sedan söka jobb igen. Vid Regent Street har ju både Em&Em haft lycka så jag skall nig försöka där.
Juicebox med The Strokes har gått på repeat hela dagen, lyssna!
We all live in a yellow submarine
Hej och hå jag skapade min blogg för mindre än en vecka sedan och börjar få prestationsångest för att den inte riktigt uppdateras så ofta som den borde.
Anyhow i onsdags så var vi ute nu igen. Jag skulle på jobbintervju tidigt dagen efter så jag tog det lite lugnt, men Em&Em satte igång redan vid 5 snåret då vi tog "en" öl med Emmys vän Aida på hennes favoritbar i Camden. I Camden hamnade vi även på kvällen, på en bar som heter Whiterspon eller något ditåt där de har öl för 99 p ibland. Innan ölen i fråga ens hade blivit beställd hade vi fått sällskap av de tre musketörerna i form av en australiensare, en irländare och en britt. Vi var så glada hela bunten så vi hängde hela kvällen och sedan följde de med oss hem (ingen vill ta på sig ansvaret för att vara den som bjöd in dem, men jag VET att det inte var jag). Resten är historia, men jag måste säga att jag är både väldigt stolt och känner mig väldigt dum över att jag lämnade en extremt sexig autraliensisk man i min säng för att åka till andra sidan London på en jobbintervju som inte blev något. Klurigt nog var de kvar när jag kom hem 4 h senare och låg och fnissade och var röda och bakis. Fick en puss på kinden vartfall och så skulle vi träffats allihopa igårkväll men nöppe. Fan.
På torsdagen träffade jag och Emmy Aida i Camden igen och gick in till stan och sökte jobb. Emmy fick tillochmed provjobba på fredagen. Söka jobb bakis is alltså the shit. Sedan hände det inte mycket mer med den dagen.
I helgen har vi varit ute på dåliga sätt. Emilie bangade i fredags så jag och Emmy till Camden och fulade runt. Vi hookade med en man på bar och en man på gata (fy fan) som tog med oss till en undercover olaglig bar innanför ett kebabställe. Vi gick ganska snart hem men mannen på gatan, som enligt Emmy var 17 år och galet snygg men i min värld var fulare en kines-påsen och minst 37, envisades med att följa med på bussen så vi fick akut-rusa av på våran hållplats för att han inte skulle följa med. Undrar om han hade en kul kväll själv i Green Woods sedan.. Hemma satt Li och Julia och hängde med en extremt artig punkare som markandsförde sig själv som huligan. Fan, the people you meet on the road. Dock var kvällen inte så kul att den var värd att jag blev bestulen på korthållare med körkort, bankkort och jadajada.
Igår skulle vi till Tate Modern men går man upp vid 2 blir det inte lätt (ja, vi skäms lite ibland). Så vi gjorde abolut ingenting på hela dagen men lyckades lik förbannat bli försenade med fördrickandet igen. Emmy blev butter och stannade hemma så det blev jag och Emilie som tog oss till Camden, Väl där blev vi tvugna att åka tillbaka igen för dumma lilla jag insåg att leg låg hemma. Mycket buss blir det. Men vi fick med oss Emmy som övertalade oss om öl på kvarterskrogen the Blackstock. Bonus! I övrigt en full och bitter kväll med massa svarta hål och en snygg bartender.
Ååå hemskt långt inlägg med tråkig uppradning av fyllekvällar. Ljug och skryt och ha en bra dag!
Anyhow i onsdags så var vi ute nu igen. Jag skulle på jobbintervju tidigt dagen efter så jag tog det lite lugnt, men Em&Em satte igång redan vid 5 snåret då vi tog "en" öl med Emmys vän Aida på hennes favoritbar i Camden. I Camden hamnade vi även på kvällen, på en bar som heter Whiterspon eller något ditåt där de har öl för 99 p ibland. Innan ölen i fråga ens hade blivit beställd hade vi fått sällskap av de tre musketörerna i form av en australiensare, en irländare och en britt. Vi var så glada hela bunten så vi hängde hela kvällen och sedan följde de med oss hem (ingen vill ta på sig ansvaret för att vara den som bjöd in dem, men jag VET att det inte var jag). Resten är historia, men jag måste säga att jag är både väldigt stolt och känner mig väldigt dum över att jag lämnade en extremt sexig autraliensisk man i min säng för att åka till andra sidan London på en jobbintervju som inte blev något. Klurigt nog var de kvar när jag kom hem 4 h senare och låg och fnissade och var röda och bakis. Fick en puss på kinden vartfall och så skulle vi träffats allihopa igårkväll men nöppe. Fan.
På torsdagen träffade jag och Emmy Aida i Camden igen och gick in till stan och sökte jobb. Emmy fick tillochmed provjobba på fredagen. Söka jobb bakis is alltså the shit. Sedan hände det inte mycket mer med den dagen.
I helgen har vi varit ute på dåliga sätt. Emilie bangade i fredags så jag och Emmy till Camden och fulade runt. Vi hookade med en man på bar och en man på gata (fy fan) som tog med oss till en undercover olaglig bar innanför ett kebabställe. Vi gick ganska snart hem men mannen på gatan, som enligt Emmy var 17 år och galet snygg men i min värld var fulare en kines-påsen och minst 37, envisades med att följa med på bussen så vi fick akut-rusa av på våran hållplats för att han inte skulle följa med. Undrar om han hade en kul kväll själv i Green Woods sedan.. Hemma satt Li och Julia och hängde med en extremt artig punkare som markandsförde sig själv som huligan. Fan, the people you meet on the road. Dock var kvällen inte så kul att den var värd att jag blev bestulen på korthållare med körkort, bankkort och jadajada.
Igår skulle vi till Tate Modern men går man upp vid 2 blir det inte lätt (ja, vi skäms lite ibland). Så vi gjorde abolut ingenting på hela dagen men lyckades lik förbannat bli försenade med fördrickandet igen. Emmy blev butter och stannade hemma så det blev jag och Emilie som tog oss till Camden, Väl där blev vi tvugna att åka tillbaka igen för dumma lilla jag insåg att leg låg hemma. Mycket buss blir det. Men vi fick med oss Emmy som övertalade oss om öl på kvarterskrogen the Blackstock. Bonus! I övrigt en full och bitter kväll med massa svarta hål och en snygg bartender.
Ååå hemskt långt inlägg med tråkig uppradning av fyllekvällar. Ljug och skryt och ha en bra dag!
Everyday is like sunday
Idag har vi varit på IKEA (typisk söndagssysseslsättning i min mening) och spontanköpt ett bort och lite annat. Svenskt godis och gifflar bland annat. Nästan lite hemlängtan, men bara nästan. Ikväll blir det utgång!
NO BALLGAME
Allt är inte lika kul som att dricka öl och spela kort. Idag var det alltså inte lika roligt.
Här i London fungerar det såhär; för att få ett jobb måste man ha ett bankkonto och ett National Insurance Number (NI). För att få ett bankkonto måste man ha pass och ett boendebevis. För att få ett boende är det jättebra att ha ett NI och bankkonto. Att få ett NI kräver att man har ett jobb, dessutom tar det typ flera månader.
Jag har ju verkligen ingetdera eftersom jag illegalt bor inneboende i en extrasäng. Jag är som en illegal invandrare och det är inte jättekul.
Som tur var träffade vi Karolina sedan och hon sa att det fanns en bank där det räckte om man sa att man var svensk så ordnade sig allt. Yey! Resten av dagen spatserade vi runt i Nortting Hill och kikade på Portobello Road trots att det inte var någon marknad. Det tog bort lite ångest.
På kvällen gick jag och Em&Em på ½ priset bio i en ombyggd teater. Vi såg Revolutionairy Road och det var jättefint.
En-veckas-jubileum i London och jag längtar efter ett ordnat liv.
Här i London fungerar det såhär; för att få ett jobb måste man ha ett bankkonto och ett National Insurance Number (NI). För att få ett bankkonto måste man ha pass och ett boendebevis. För att få ett boende är det jättebra att ha ett NI och bankkonto. Att få ett NI kräver att man har ett jobb, dessutom tar det typ flera månader.
Jag har ju verkligen ingetdera eftersom jag illegalt bor inneboende i en extrasäng. Jag är som en illegal invandrare och det är inte jättekul.
Som tur var träffade vi Karolina sedan och hon sa att det fanns en bank där det räckte om man sa att man var svensk så ordnade sig allt. Yey! Resten av dagen spatserade vi runt i Nortting Hill och kikade på Portobello Road trots att det inte var någon marknad. Det tog bort lite ångest.
På kvällen gick jag och Em&Em på ½ priset bio i en ombyggd teater. Vi såg Revolutionairy Road och det var jättefint.
En-veckas-jubileum i London och jag längtar efter ett ordnat liv.
Det farliga med att blogga
Nu har jag insett farorna med att blogga. När jag satt och skrev ett inlägg för några dagar sedan satt jag med ena foten under mig (typ som en extra sittdyna. Låter faktiskt sjukt dumt när man tänker efter) så när jag reste på mig märkte jag att det kändes konsigt. Som om ena benet liksom var en bra bit kortare än det andra. Då jag blickade ned såg jag att jag inte riktigt stod på ena foten, utan mer på ankeln och foten i fråga stod ut i en konstig vinkel. Så jag tog upp den och vickade på den ett tag (som tur var satt den fortfarande fast och var alltså inte av). Tillsut försökte jag ta ett steg igen, med det var dumt. Denna gång blev det snarare så att jag ställde mig på ovansidan av foten, det gjorde ont i hela jävla benet. Så jag rasade ihop på soffan och masserade det stackars benet och det stack som bara tusan när blodet tvingade sig fram i de förskrumpnade blodkärlen. Men efter 5 minuter kunde jag som tur var likna iväg och koka mitt kaffevatten. Vilken pärs!
Those dancing days
Kom på att det är jätterunderligt att ingen utgångsrapport skirvits än. Hursomhelst så var första riktiga utekvällen i fredags (sitta och dricka vin klassas ju faktiskt inte som utekväll eftersom man är.. inne.. hemma ju) då vi följde med våran flatmate Oskar ut. Kvällen började smått kaotiskt då vi kom hem vid 8 och tyckte att vi skulle ha gott om tid att fixa i ordning oss och så. Men icke, i detta landet är de galna och går ut typ 9. Jaja, en öl i vardagsrummet hanns med innan vi begav oss.
Liverpool street blev målet där Oskar mötte en vän på stationen bara sådär, fett otippat i en 9 miljonersstad lixom.. Aja, hans vän som vi egentligen skulle träffa var lite sen så vi drog till ett coolt ställe som hette något med massa siffror där i tog en öl tills Sebastian (som jag fick för mig hette Simon och därför kallade honom det hela kvällen) kom. Så gick vi till en rätt cool club där vi hamnade på en spelning med ett helt pepp lite små-orkester-pop band (urkult nästa?) spelade. Kändes rätt.
Därefter sprang vi runt ett tag för att hitta ett ställe att ta en öl och prata på. Vi hamnade på ett väldigt random ställe där musiken var alldels för hög men Em&Em blev bjudna på en Cosmopolitan av två advokader (men jamena vem säger "Cosmopolitan" när man ska bli bjuden på en drink? Tydligen är det någonting man skall ha gjort, vartfall när det handlar om advokater) medans min lott var att sitta och lyssna på när Simon pratade djupa saker om hur svårt det är att vara frilands-fotograf. Lite synd att man verkligen inte hörde någonting på det där stället för annars hade det nog varit en rätt intressant konversation som jag gärna haft någon annan stans i ett annat tillstånd.
Nästa och för kvällen sista anhalt blev en mysig och lite turk-inspirerad bar där de serverade kryddat varmt vin vilkert var en HIT!
På vägen hem hoppade jag och Emmy i snöhögar medans de andra åt beagels.
Lördag kväll hade vi hittat ett ställe i Covent Garden som vi ville gå till. Eftersom vi fick bestämma själva hade vi tid till hur många smink och klädbyten vi ville + fördrickningshäng i vardagsrummet med våra flatmates innan vi begav oss. Vilket naturligtvis betydde att vi blev sena.
Busskortkrångelstrul på vägen ledde till en intressant konversation med en kille från Kosovo i en kiosk i en del av Finsbury som vi faktiskt aldrig varit i (Wow-faktor hög!). Väl i Covent Garden bestämde vi oss för att ta en öl på en lite typisk engelsk bar. Sedan skulle vi hitta stället vi skulle till, vägen dit ledde till Em&Em's kisspaus då jag fick ännu ett momet i en stol utanför ett stängt café med en cigg (alla mina moments innehåller fan cigg och sitta ned och kontemplera, illa kanske?) en god cider inhandlad på en oansenlig off license-kvartersshop och en helt divine situation då Emmy har krånglat sig fram med sina höga klackar över ett kullerstensbelagt torg vid stationen och svurit, ställer sig stilla, vilket uppenbarligen är svårt eftersom hon ragglar en del och nästan viker sig dubbel, ser anklagande på mig och Emilie som precis tagit upp en karta för att försöka hitta dit vi ska, och säger "Fan vad ni är fulla!" ¨på ett väldigt negativt vis. Det hör till saken att hon, just då, var väldigt mer full än vad vi var.
För en gångs skull hittar vi till stället vi ska, någon slagt after school-historia. 2 vånings dansgolv med ganska dålig random dansmusik och en lite undangömd indie-bar. I garderobskön hittas jag av en vän från Uppsala, typiskt mig men som tur är är jag för glad för att blir upprörd och paranoid. Resultatet för kvällen är 2-2 för Emmy och mig. Men jag blir vartfall bjuden på en öl. Mellan det dansar vi och har roligt tillsammans också ;) I toalettkön på indie-baren möter vi en dryg tjej som tycker vi skall gå undan i kön för henne för "it only takes 3 minutes".Jag mumlar någonting irriterat till Emilie på svenska, varvid tjejn informerar oss om att hon faktiskt är svensk, sen mumlar hon något väldigt argt också. Men vad fan, försöka tränga sig i kön är inte okej och 3 minuter kan vem som helst faktiskt gå på toa på..!
Emmy blir alldels överförtjust över att hon träffat en asiat (någon sorts tanke om att undersöka vilket etnicitet som hånglar bäst föreligger) och det är synd att hon blir så väldigt glad då bilderna avslöjar den något nyktrare Emilies farhågor om att killen i fråga är en väldigt vanlig och väldigt europeisk. Som vi har skrattat och påminnt Emmy om det hela tiden sedan dess..
På bussen faller Em&Em i förhållandevis djup fylle-sömn och jag är glad att jag träffar Mark (som jag och Emilie kommer ihåg som hyffsat snygg faktiskt) som jag kan prata om och som kan hjälpa oss att hitta då bussen först inte stannar på vår hållplats och då vi misslyckas att gå av på nästa. Att han sedan attack-hånglade mig och sedan frågar "How did that happend"? tar vi inget extra för.
Idag är det måndag då vi skulle söka jobb. Vi tog oss till Covent Garden igen där vi hittade massa affärer vi ville men inte fick gå in i för att vi skulle koncentrera oss på att söka jobb tills vi var alldeles för hungria. Klockan 4 hade vi ännnu inte sökt några jobb men satt på Kentycky Fried Chicken och blev väldigt mätta. Där tog även Emmy upp frågan om när kvällens första öl skulle intas. Vi är så väldigt mogna och ansvarsfulla. I slutändan sökte vi ivartfall ett jobb vid Tottenham Station Road och chefen lät ganska så positiv bara det att vi måste skaffa ett bankkonto och ett National Insurance Number först. First thing tomorrow!
Sen åkte vi hem och hade en väldig, spontan måndagsfylla. Vi lyssnade på jazz och Pink, lekte lekar och skrattade hejdlöst mycket. Min öl är slut och jag tror att jag skall joina de andra i sovandes dal.
Imorgon blir det Notting Hill med Karolina och halva-priset bio!
Liverpool street blev målet där Oskar mötte en vän på stationen bara sådär, fett otippat i en 9 miljonersstad lixom.. Aja, hans vän som vi egentligen skulle träffa var lite sen så vi drog till ett coolt ställe som hette något med massa siffror där i tog en öl tills Sebastian (som jag fick för mig hette Simon och därför kallade honom det hela kvällen) kom. Så gick vi till en rätt cool club där vi hamnade på en spelning med ett helt pepp lite små-orkester-pop band (urkult nästa?) spelade. Kändes rätt.
Därefter sprang vi runt ett tag för att hitta ett ställe att ta en öl och prata på. Vi hamnade på ett väldigt random ställe där musiken var alldels för hög men Em&Em blev bjudna på en Cosmopolitan av två advokader (men jamena vem säger "Cosmopolitan" när man ska bli bjuden på en drink? Tydligen är det någonting man skall ha gjort, vartfall när det handlar om advokater) medans min lott var att sitta och lyssna på när Simon pratade djupa saker om hur svårt det är att vara frilands-fotograf. Lite synd att man verkligen inte hörde någonting på det där stället för annars hade det nog varit en rätt intressant konversation som jag gärna haft någon annan stans i ett annat tillstånd.
Nästa och för kvällen sista anhalt blev en mysig och lite turk-inspirerad bar där de serverade kryddat varmt vin vilkert var en HIT!
På vägen hem hoppade jag och Emmy i snöhögar medans de andra åt beagels.
Lördag kväll hade vi hittat ett ställe i Covent Garden som vi ville gå till. Eftersom vi fick bestämma själva hade vi tid till hur många smink och klädbyten vi ville + fördrickningshäng i vardagsrummet med våra flatmates innan vi begav oss. Vilket naturligtvis betydde att vi blev sena.
Busskortkrångelstrul på vägen ledde till en intressant konversation med en kille från Kosovo i en kiosk i en del av Finsbury som vi faktiskt aldrig varit i (Wow-faktor hög!). Väl i Covent Garden bestämde vi oss för att ta en öl på en lite typisk engelsk bar. Sedan skulle vi hitta stället vi skulle till, vägen dit ledde till Em&Em's kisspaus då jag fick ännu ett momet i en stol utanför ett stängt café med en cigg (alla mina moments innehåller fan cigg och sitta ned och kontemplera, illa kanske?) en god cider inhandlad på en oansenlig off license-kvartersshop och en helt divine situation då Emmy har krånglat sig fram med sina höga klackar över ett kullerstensbelagt torg vid stationen och svurit, ställer sig stilla, vilket uppenbarligen är svårt eftersom hon ragglar en del och nästan viker sig dubbel, ser anklagande på mig och Emilie som precis tagit upp en karta för att försöka hitta dit vi ska, och säger "Fan vad ni är fulla!" ¨på ett väldigt negativt vis. Det hör till saken att hon, just då, var väldigt mer full än vad vi var.
För en gångs skull hittar vi till stället vi ska, någon slagt after school-historia. 2 vånings dansgolv med ganska dålig random dansmusik och en lite undangömd indie-bar. I garderobskön hittas jag av en vän från Uppsala, typiskt mig men som tur är är jag för glad för att blir upprörd och paranoid. Resultatet för kvällen är 2-2 för Emmy och mig. Men jag blir vartfall bjuden på en öl. Mellan det dansar vi och har roligt tillsammans också ;) I toalettkön på indie-baren möter vi en dryg tjej som tycker vi skall gå undan i kön för henne för "it only takes 3 minutes".Jag mumlar någonting irriterat till Emilie på svenska, varvid tjejn informerar oss om att hon faktiskt är svensk, sen mumlar hon något väldigt argt också. Men vad fan, försöka tränga sig i kön är inte okej och 3 minuter kan vem som helst faktiskt gå på toa på..!
Emmy blir alldels överförtjust över att hon träffat en asiat (någon sorts tanke om att undersöka vilket etnicitet som hånglar bäst föreligger) och det är synd att hon blir så väldigt glad då bilderna avslöjar den något nyktrare Emilies farhågor om att killen i fråga är en väldigt vanlig och väldigt europeisk. Som vi har skrattat och påminnt Emmy om det hela tiden sedan dess..
På bussen faller Em&Em i förhållandevis djup fylle-sömn och jag är glad att jag träffar Mark (som jag och Emilie kommer ihåg som hyffsat snygg faktiskt) som jag kan prata om och som kan hjälpa oss att hitta då bussen först inte stannar på vår hållplats och då vi misslyckas att gå av på nästa. Att han sedan attack-hånglade mig och sedan frågar "How did that happend"? tar vi inget extra för.
Idag är det måndag då vi skulle söka jobb. Vi tog oss till Covent Garden igen där vi hittade massa affärer vi ville men inte fick gå in i för att vi skulle koncentrera oss på att söka jobb tills vi var alldeles för hungria. Klockan 4 hade vi ännnu inte sökt några jobb men satt på Kentycky Fried Chicken och blev väldigt mätta. Där tog även Emmy upp frågan om när kvällens första öl skulle intas. Vi är så väldigt mogna och ansvarsfulla. I slutändan sökte vi ivartfall ett jobb vid Tottenham Station Road och chefen lät ganska så positiv bara det att vi måste skaffa ett bankkonto och ett National Insurance Number först. First thing tomorrow!
Sen åkte vi hem och hade en väldig, spontan måndagsfylla. Vi lyssnade på jazz och Pink, lekte lekar och skrattade hejdlöst mycket. Min öl är slut och jag tror att jag skall joina de andra i sovandes dal.
Imorgon blir det Notting Hill med Karolina och halva-priset bio!
Relax
Jag hade ett underligt moment med min mamma idag. Hon hade lämnat ett stressat meddelande på min voicemail om att jag inte svarat i telefonen på 3 dagar. Oron letade sig väg genom hennes röst långt borta i Sverige till mitt eget nyvakna medvetande i regniga London. Så jag ringde upp direkt. Hon var glad att höra min röst och jag sa att allt var bra men jag berättade också om oron. Vi har inga jobb. Det rullar inte in några pengar, än.
Och då hände det. hon sa att jag borde koppla av, det har bara gått några dagar ännu och herregud passa på att ha lite kul nu. Du kanske borde träffa någon och prata om all din oro så att den slutar? Passa på att lev nu! Oroa dig om en månad eller så.
Det trodde jag aldrig om henne, jag trodde hon skulle vara den som skulle få mig att flippa. Som jag missbedömt henne. Men samtidigt, om hon visste hela sanningen, skulle hon säga samma sak? Vi bakade bröd igår, och frös in för att spara och ha billigt, nyttigt bröd hela tiden. Det hade hon nog tyckt om. men jag vet inte om hon någonsin kommer att få veta det. Ska man berätta sanningen är det lika bra att ta allting på en gång, och mycket skulle hon klara sig så bra utan. Vi får se, en dag kanske men å andra sidan följer det mesta nog med till graven.
Idag regnar det som sagt och vi ska ge oss ut och söka jobb. Är lite nervös, det är fasiken en fet bedömningssituation där man får feedback på sitt första intryck på en gång. Men övning ger färdighet.
Och då hände det. hon sa att jag borde koppla av, det har bara gått några dagar ännu och herregud passa på att ha lite kul nu. Du kanske borde träffa någon och prata om all din oro så att den slutar? Passa på att lev nu! Oroa dig om en månad eller så.
Det trodde jag aldrig om henne, jag trodde hon skulle vara den som skulle få mig att flippa. Som jag missbedömt henne. Men samtidigt, om hon visste hela sanningen, skulle hon säga samma sak? Vi bakade bröd igår, och frös in för att spara och ha billigt, nyttigt bröd hela tiden. Det hade hon nog tyckt om. men jag vet inte om hon någonsin kommer att få veta det. Ska man berätta sanningen är det lika bra att ta allting på en gång, och mycket skulle hon klara sig så bra utan. Vi får se, en dag kanske men å andra sidan följer det mesta nog med till graven.
Idag regnar det som sagt och vi ska ge oss ut och söka jobb. Är lite nervös, det är fasiken en fet bedömningssituation där man får feedback på sitt första intryck på en gång. Men övning ger färdighet.
One moment in time
I vårat kök råder evigt regn. Och i det ruttnande badrumsfönstret frodas mossan. I kvarterskiosken finns 2 flaskor för för 5 pund. här lever vi ett liv fyllt av mer skratt än någonsin. Vi borde söka jobb, och försöker med mer frustration än ambition. Sena kvällar och långa promenader regniga parker. När solen lyser på förmiddagarna sover vi. men visst är vi lyckliga. för vi har någon att dela allt med, vi har det som behövs för dagen och vi ler. För vi lever.
I had a feeling that I belonged
När jag vaknade imorse sov de andra. Huvudet snurrade lagom och jag var trött på att bara ligga i sängen och dröna. Så mystofflorna åkte på och jag begav mig nedåt för att urforska vad dagen hade att bjuda på. Hamnade naturligtvis slutligen i köket, där värmde jag lite vatten på gasspisen samtidigt som någon annan här i huset fick äran att utan sin vetskap bjuda mig på lite mogonkaffepulver. Mjölkpaketet som vi igåg lagt ned på en hylla i kylen för att få plats
med ölburkarna som var tvugna att stå, hade naturligtvis läckt men det fanns tillräckligt kvar för att späda ut min "pulverespresso".
Koppen följde med in till vardagsrummet tillsammans med ciggpaketet från igår. Jag sjönk ned i en av de slitna och härligt bekvämt nedsuttna fåtöljerna i slitet rött skin. Öppnade fönstret lite och satte på Tracy Chapman - Collection.
"I had a feeling that I belonged" sjunger Tracy och jag sitter bakfull i ett punkkollektiv vid Finsbury Park i London, tänder en cigarett och tittar ut på solskenet över skolgården tvärs över gatan. Låten tar slut och följs av "Baby can I hold you", min cigarett är också slut så jag tar ut Khaled Housseinis "Tusen strålande solar" och börjar läsa. Det drar lite småkallt från det öppna fönstret, det är februari i London.
med ölburkarna som var tvugna att stå, hade naturligtvis läckt men det fanns tillräckligt kvar för att späda ut min "pulverespresso".
Koppen följde med in till vardagsrummet tillsammans med ciggpaketet från igår. Jag sjönk ned i en av de slitna och härligt bekvämt nedsuttna fåtöljerna i slitet rött skin. Öppnade fönstret lite och satte på Tracy Chapman - Collection.
"I had a feeling that I belonged" sjunger Tracy och jag sitter bakfull i ett punkkollektiv vid Finsbury Park i London, tänder en cigarett och tittar ut på solskenet över skolgården tvärs över gatan. Låten tar slut och följs av "Baby can I hold you", min cigarett är också slut så jag tar ut Khaled Housseinis "Tusen strålande solar" och börjar läsa. Det drar lite småkallt från det öppna fönstret, det är februari i London.
